Mina fingrar maler ner sig i jordmånen tårna har borrat in sig bland rötterna jag ligger i en halvfärdig kullerbytta och tittar på

molnen

De bor ingenstans utan måste verkligen acceptera sitt öde att flyktigheten i universum är det enda som går att lita på

Hur långt de än åker så kommer de bara vidare

på himmeltaket

Ibland orkar de inte bära sig själva då droppar ånga som kompakt molnspill ner på alla olika existenser

som samsas i moder natur

Mina ben sträcker sig uppåt vill nå med hälen ett suddigt kluddigt moln mina underarmar har streck

från en annan tid

Jag ber molnen akta sig så att solguden ra ska spackla igen gliporna från människolidande sår och få mig att förstå att kroppen jag bebor är samma stoft som

atomerna i vattenångan

Och flykten är ett faktum men likväl som molnen bor kvar i ständigt nya former så har jag iallafall min kropp som bär min själ och livskraften i de

förändras alltid