Vargarna hade slutat marschera på torget. Jag antar att de insett att det inte skulle komma något fritagande innan hösten kom.

Egentligen behövde vi dig inte alls längre. Du hade gjort dig till en sådan överbeskyddande ledare att allting, mot alla odds, plötsligt kunde resa sig i fullängd när du försvann.
Som om du varit ett tak över tonårsväxande ynglingar, hur våra ben kroknade av att alltid böjas ner mot jorden.

Det var mycket annat som var skrämmande under den här tiden, trots ny frihet.
En dag kom de. Tre vackra kvinnovarelser cirklande över staden. Hela helgen fortsatte de att i spasmiska rörelser kränga sig genom molnen, hur solen genomstrålade deras vita klänningar så att allt blev synligt. Deras kroppar var fulländade.

Jag försökte fokusera på annat, men allt jag kunde tänka på var att om du fick syn på någon av dem skulle du inte finna anledningar att stanna.
De ägde så mycket. Kunskapen att flyga med kroppar som nymfetter, med ansikten som sken av de äldstas vishet. Allt jag kunde var att sopa bort spåren efter misslyckanden. Visserligen var jag fruktansvärt kunnig inom det området men ibland kunde jag känna att det inte räckte till.

Du såg dem aldrig för vi stannade inne under fredagen, lördagen och söndagen och byggde kvadratmeterstora kuber för kommande generationers fängslande.
Det hjälpte inte mitt oroliga sinne trots att jag stod på taket i skymningen och med all säkerhet såg dem försvinna.

Dagarna gick och jag kunde fortfarande höra efterskalv när vi älskade under nätterna av någonting hotande. Det var nymfetternas lockande sånger jag hörde. Inbillade sagolika toner med inslag av dödstrummor.

Trots att de nu måste ha varit hundratals mil bort, så ägnade jag all tid på dygnet åt att fundera på när de kunde komma tillbaka.

Och kuber, det är ingenting man kan roa sig med i all evighet.

Det åt mig detta. Inifrån och ut och snart var jag så tärd att mina ögon började tappa sin färg och skinnet hängde i sjok från min tunna kropp.
Tillslut var jag så besatt att jag villa göra dig döv, blind, beroende av mig, bara mig.
Jag ville veta att du aldrig skulle kunna se någonting annat, höra andra kvinnors sånger, höra varelsers vingslag utanför fönstret och lura dig att komma så nära att du hoppade. Jag ville inte se dig falla utan att någon tog emot dig eller ännu värre att någon faktiskt tog emot dig.
Tog dig bort ifrån mig.
Kvar skulle jag stå med tusentals kuber och ett stenhjärta.
Kvar skulle jag stå.
Jag älskar dig alldeles för mycket.
Och det är därför
jag måste döda dig.

Det blev att jag kallade på vargarna, de slet sönder din kropp mitt i folkmassan på torget med hungrigt, glaskrossvässade tänder.
Dina ben fick ligga kvar som en bild av sådant som gör en människa galen och lejer vargar till att döda den man älskar.
Kvinnovarelserna kom aldrig tillbaka.
Jag levde ensam, lycklig och lugn utan att någonsin ångra mig.
Eller så tappade jag verklighetsuppfattningen och tillbringade resten av mitt liv på en anstalt.
Det är svårt att skilja på vad som är och vad som inte är när man dödat den enda man någonsin älskat på riktigt.