I mörkret, när blodet på lakanen inte syns utan blir till en känsla, kryper jag närmre och ber om förlåtelse. Förlåtelse för att vår säng är blöt, på det kalla sätt som bara blod kan blöta ner. För att jag inte kan ta mig upp och byta sängkläderna som på sina ställen bär såväl färska som stelnade fläckar. För den tunga järnlukten som ligger i vårt sovrum. Förlåt...

Viskar sedan försiktigt att kanske, om du inte slagit fullt så hårt hade jag kanske inte blodat ner fullt lika mycket.