Det var höst den gången också. Vi stod i en värld som skimrade av en magisk blandning av dofter och synintryck. Det luktade regn, natt och gödsel. Rönnbärsträden var explosioner av rött, orange, gult och en aning grönt.

 Och vi njöt.

Vi flanerade fram längs vägen. Vi hade ingenstans vi behövde vara förutom där och då, i nuet som fanns just i den stunden. Vi var tysta och omfamnade av stillheten i sakta strålande regn.

Och vi levde.

Skrapandet av våra fötter var dom enda ljuden som bröt av från naturens egna melodier. Andetagen var lätta och inte på något vis ansträngda. Dom passade bara in i allt det andra. Som bakgrundsmusik.

Och vi fanns.

Tystnaden bröts av att dina andetag ändrades. Dom klipptes av precis så som dom gör precis innan man säger något. Men det kom inga ord. Du började bara om med andningen. Den kom bara i otakt.

Och vi andades.

Jag drog in dofterna. Jag såg färgerna som beslöjats av natten. Jag lyssnade till stegen. Jag hörde luften tränga in och ut ur våra kroppar. Jag lyssnade på det du inte sa.

Och vi trivdes.

Tillslut sa du det som varit påväg tidigare. "You and me, the sound of night and silence. Could you ever wish for more? Beside a cop of coffe that is..." Trots att vi log på samma språk var det enda jag kunde önska att vi även skulle tänka samma meningar. Allt jag kunde fundera på just i den stunden var nämligen vilket det engelska ordet för gödsel var.

Och vi fortsatte.