Jag går längst en väldigt lång väg.
Men när det blir smärtsamt kan jag inte
gråta, när vägen slutar kan jag inte skrika,
när någon som gått bredvid viker av vill jag
inget hellre än att själv lämna. Men ensamheten
från min barndom har tagit allt.
Jag grät, men ingen tröstade och jag fann mej själv
i att det inte var ment.
Jag skrek, men rösten tynade bort efter att dom
stått och skrattat åt min smärta.
Jag försökte lämna, men helt plötsligt står dom där
och tror sej förstå min ångest.
När jag försvann ifrån mitt hem, saknade jag allt.
Vem vill skicka sin egen dotter iväg?
Då kom allting.
Jag skrek.
Jag grät.
Jag lämnade verkligheten.
Jag blev beroende av rakblad och tårar.
Och nu, när min syster har lämnat
är vägen endast ett streck under den
tjocka dimman av förströdda tårar.
Jag försöker igen gråta, skrika och vara jag
men ingen tillåter mig till det.
Jag behöver det. För att jag vet att
hennes kärlek till mej har slocknat.
Jag älskar dej.. .. .