sitter kringschasad nerhasad på botten av asfalten skrapsår i pannan jag landade med ögonen neråt

ligger stilla o så lugnt

dog för en sekund sen kom ängeln och lyfte mitt resonemang

sa

låt dig vila en stund så hjälper mina flygande vingar dig att resa din lekamen upp i högre stående ställning

på bärande ben med handen i gabriels

viskningar om underbarhet det ilar i öronen

blåser in luft i mina igentäppta näsborrar anden vaknar i den återupptagna andningen

i alla lägen skyddas jag av det som är större än det som fångats upp i min kropp i mitt varande

sitter med benen i krumeluriga knutar och begrundar solens förmåga att alltid återvända med gabriels arm runt min så står jag åter nyfödd med det gamla bakom mig