Smärtan den finns där, den känns.
Varenda gång du vänder ryggen emot mig de bränns.
Har detta ett slut el är det menats och plågats ända ner i mörkrets dunkel.
Jag måste ta vara på varje chans, många slantar blir många även om dagarna känns långa.
Mitt liv känns i bland som det inte finns med jag e inte med i den klubben. Dina luriga blickar, varför ser du på mig så, varför går de inte dig förstå.
Varför fejka du vår vänskap. De var inget fejkad vänskap från min sida. De var ett år av närhet glädje,skratt och sorg. Vi delade allt nu finns du inte där längre bara i mitt minne överallt. Jag känner mig splittrad få ont i min själ, farväl el hej du leker bara med mig. Men nu förstår jag mitt liv har ett värde den resan jag mig lärde. Från och vara nere i botten. Så är kanske inte alla dagar toppen. Men jag lever på hoppet och komma fram från denna jobbiga väg som känns unde mina fötter, som en bomb som snart expolderar. Men vad gör det inget i livet är ett problem som inte går och lösa. Jag kommer och leva friare om mina känslor får ösa ut. Jag måste släppa ut det och inte vara så instängd och bygga min egen bur som blir min egen påhittade mur. Jag vill öppna mig för livet finns där, även om nästan alla lämnar mig som jag håller kär.