Livets stigar är outgrundliga.
Vet inte vilken väg jag ska gå.
En inre smärta, varför finns det kvar?
Så många känslor och ord, som inte få plats i mitt sinne.
Ett gammalt minne.
Det var ett slag emot min kind, tårar som flödar som gör mig nästan blind.


Varför lossas?
Varför inte leva på riktigt?
Min ångest jag för undan gång på gång.
Som en spade jag använder för att dem långt ner gräva.
Jag vill kunna känna glädjen mera.


Kan jag kanske all den plågan acceptera?
Kanske finns lyckan som gör mig stark och hel.
Jag har ju ändå vågat gå emot det som mig så länge plågat.
Det som inte förstört mig utan gjort mig stark.
De kanske det livet handlar om, och kämpa sig fram till en stabilare mark.