I de varma ljusa sommarnätterna ligger jag ofta vaken. Jag är 6 år och ska fylla 7.

Ofta gråter jag.

Jag gillar inte tanken på att börja skolan. Det verkar stort och farligt.
Man kommer att fylla 10 medan man går i skolan. Kanske måste man börja tjuvröka då? Kanske måste man alltid bråka med sin mor. Som min moster gör. Hon är 15 och är ihop med en kille som bor vid Kalixälven. Han kör gul Amazon
och snusar. Vi spinkar på dom. Moster och killen. Och gör ramsor.

"Krister, ister, Karlssons klister" sjunger vi bakom dörren
när dom hånglar.

En gång laddar mormor geväret när moster och Krister kommer i Amazonen och skriker att dom ska försvinna härifrån.

Jag tittar på och skrattar. Jag vet inte varför jag skrattar. Kanske för att moster som retar mig får på nöten. Jag tror det. Eller för att det är någon annan som dom vuxna hackar på.

Jag får en elektronikbyggsats av min far. Men jag vet inte hur man ska bygga ihop den. Jag förstår inte och min far blir besviken. Förklarar Ohm och ampere. Senare kommer min mor att säga att min far vill att jag ska bli allt han aldrig fick bli.

Men jag vet inte vad jag vill bli.

Jag vill vara lycklig. Jag vill vara här bland ängarna och korna och springa ned till sjön och kasta kastspö.

Jag vill inte gå i skolan fast morfar har lärt mig multiplikationstabellen, jag kommer ihåg ända till 3:an. Sedan blir det rörigt. Jag kan räkna till 100 också. Och läsa. Men morfar tror inte jag behöver lära mig bibeln längre. Det är synd. Jag gillar bibeln och alla bilder som finns i den.

Jag har också hört om sommarbarnet, Emanuell, han från Göteborg. Mor säger att han kommer till oss för att dom är dumma med honom i skolan. Han är ett mobbingoffer säger Moster.

Man märker att Emanuell inte har det lätt.

Han gråter för myggorna. Fast han är nio år. Det verkar underligt. Han får aldrig napp när han metar och korna känner igen honom och jagar honom så fort han kommer ut.

Är det så det blir när man går i skolan?
Jag beslutar mig för att skolan inte verkar vara någon bra plats och jag tänker inte gå dit.

Men ingen vill lyssna på mig. Mor förklarar att man måste och far blir arg. Morfar skrattar och berättar om hur det var när han gick i skolan. Om alla barnen som lekte och om fröken som bodde i skolan. Han pekar ut husgrunden där skolan stått. Längst bort i byn. Nu finns inga barn kvar i byn. Inte så många att man kan ha en skola säger han. Och jag måste gå i skolan i stan.

Ingen lyssnar på mig. Jag vill inte till skolan och jag vill inte till stan. Jag kelar hunden och pratar med honom. Han lyssnar men på nätterna får jag inte kela med hunden för jag har astma. Därför ligger jag vaken och har ont i magen och gråter. Tyst så inte någon ska höra mig. Men i bland gråter jag så att någon ska höra mig. Det tror jag att dom gör, men ingen kommer.
Man ska inte dalta med ungar hör jag min mor säga flera kvällar när dom vuxna sitter uppe vid elden och dricker sprit.