Gör egentligen ingenting. Som vanligt, kanske någon forummedlem fnyser när denne någon ser hur sällan jag publicerar mig här nu förtiden. Sanningen är precis tvärtom. Jag har fullt upp. Det har varit en hektisk vinter och vår. Redan i Februari kom Edvin, några dagar före utsatt tid. Och med honom kom också den värsta snöstormen sedan mannaminne. Såklart. Vad annars. Sådan far sådan son. Så mellan allt gos på BB flydde jag ut med min snowboard och droppade några klippor. Allt för att inte bli helt genom feminiserad av detta gullegull som innefattar en vistelse på ett nästan folktomt BB - med därtillhörande uttråkade barnmorskor. Hospitaliserad är kanske ett annat ord, men vi var ju inte sjuka och min fru uppskattade nog både den förlängda vistelsen som erbjöds, lika mycket som mina utflykter eftersom dessa inte bara resulterade i en nöjd och rykandes, frustandes sportpoet utan även i hämtpizza och semlor. Sjukhusmatens dåliga rykte är tyvärr förtjänt konstaderade frugan medan hon mumsade på lite redd grönsakssoppa efter 12 timmars förlossningsarbete och drygt 18 timmars fasta.

Sedan Edvin kom har inget varit som vanligt. Jag har i och för sig hunnit med att besöka vår dotter, Willma, som nu för evigt vilar på Nieras. Eller var hon nu är. Just nu. Med vind och hav gissar jag att hon endera dagen flyter förbi oss här i Halmstad. Jag besökte i alla fall den plats där hennes aska ströddes ut. Jag hoppas vi valde en plats där hon kan känna sig lika levande som det liv vi nu håller i våra armar. Två dagar fick jag med henne och snowboarden. Det blev några stora åk med laviner rykandes under fötterna. Som vanligt var det ingen som brydde sig och filmade det hela. Som vanligt brydde jag mig inte heller om frånvaron av kameror. Väljer man att förlägga sitt sportande strax bortom regnbågens slut får man inse att publicitet nog inte är en av fördelarna med den valda lokalisationen. Hur som helst: vem bryr sig om snowboard egentligen.

Vår lille pilot, Apan, Knoddin, eller Edvin rätt och slätt är en fantastisk unge. Inte bara kom han med snön. Det verkar även som att han dumpade sitt dåliga humör med pudret.
- Men min gud vilken behändig bebis sa en bekant som jobbar inom barnpsykiatrin och jag kunde inte låta bli att tänka på om hon refererade till någon direkt översatt term angående nedärvda temperament. Convinient kid ligger nära tillhands att etikera med när man tittar på denna solstråle som kommit till oss. Vem kunde tro att man kunde få det så här bra? Alla historier man hört om föräldrar på gränsen till sammanbrott får mig att självgott inse att Edvin var en vinstlott.

Somnar på fem minuter gör han. Blir han missnöjd räcker det med att man lägger åt honom en skallra så ägnar han nästa kvart åt att utforska den på alla sätt. Äter på allt. Till och med när man hissar honom på gräsmattan, som jag gjorde nyss, ömsom skrattar han ömsom öppnar han munnen precis som när han ska smaka på en skallra, handduk eller banan. Man kanske kan äta det roliga vem vet? I så fall skulle det nog smaka ganska gott.