Det är en aning skrämmande.
Lite väl omtumlande.
Och alldeles för omskakande.
Hur ett hjärta kan stängas igen.
Och aldrig öppnas för någon, aldrig mer.

Jag trodde aldrig att ett hjärta som mitt.
Skulle någongång under vår tid förvandlas till det hårdaste slag av is.
Du värmde mig själsligt och även om jag aldrig trodde att det var möjligt.
Bestämde jag mig för att ge mitt hjärta till dig.
Låta mina känslor få vila hos dig.
Jag såg dig som min trygghet.
Trodde att du enbart ville mig väl.

Och jag blockerade alla varningssignaler.
Lyssnade inte på alla som talade för min fördel.
Att du, du var inget för mig.
Att du skulle garanterat, omedvetet eller medvetet välja att såra mig.

Jag valde att vara bestämt naiv.
Fortsatte ge dig min tillit.

Sen kom det en dag, som idag.
Då jag vaknade upp och insåg.
Blev en aning vuxnare.
Mindre naiv men så mycket visare.

Jag insåg att det finns.
De som väljer att såra mig, med eller utan flit.

Och jag insåg, att mitt hjärta av is.
Som har legat i dina händer, mina känslor som du har manöver.
Är nu en strid att vinna.
Du måste från mitt hjärta försvinna.
Dags att jag över mitt hjärta igen tar över.

Enbart då, kan jag ge någon annan en chans.
Att behandla mitt hjärta väl.

Du förstår, även is kan gå sönder.

Det är min tid nu.
Jag har kommit till en punkt då hjärtat skriker efter hjälp och har fått så så så nog.

This is'nt so called love.