- Försök att minnas de första "synliga skadorna".
- Ni är märkliga ni människor. Jag förstår inte hur ni kan nalkas denna outsägbara tragedi på ett så kallt och analyserande sätt...
- Ursäkta oss, men vi förstår inte detta riktigt. Allt är lite för abstrakt för att vi ska kunna känna några starka känslor. Fortsätt snälla.

Ekorren låter sig bevekas och fortsätter, om än med aningen besvärad röst:

- De första "synliga skadorna" var väldigt uppenbara. Jag har redan varit inne på människans behov av att förställa sig inför varandra. Människan var tidigare ett med tillit, men plötsligt började man skämmas för varandra och jämföra sig och känna sig otillräcklig. Man började hävda sig och och göra varandra illa på grund av sin osäkerhet och oförmåga att hantera konflikter.
- Du är lite väl generell och pratar liksom om hela mänskligheten. Kan du inte försöka återge det hela mer utifrån individerna Adam och Eva?
- "Individerna"? Om du hade frågat innan tragedin hade jag nästan inte förstått vad du menade. Begreppet var väldigt ointressant från början. Adam och Eva var mer eller mindre omedvetna om vilka de själva var som individer. De såg sig först och främst som delar av gemenskapen med varandra och Skaparen.
- Du börjar ändå svara på frågan. Kan du utveckla?
- Adam och Eva var så fantastiskt vackra varelser. De hade gjorts mer lika Skaparen än något annat i skapelsen. De hade fått en kreativitet och en förmåga att älska som påminde om Gud själv. Med denna gudomliga förmåga att älska uppstod en gemenskap, en närhet mellan dem två och mellan dem och Skaparen som var så tillitsfull, så intim, så vacker...
- Och hur började förändringen att yttra sig?
- Tja, exempelvis började Adam tvivla på att Eva verkligen älskade honom och gjorde sig till på olika sätt för att hon skulle älska honom mer. Oftast fnittrade Eva förtjust över dessa upptåg, men ibland var hon helt enkelt trött och visade inte så mycket uppskattning som han hade hoppats på. Då blev han stött. Ibland gick han omkring och var svår mot Eva i flera dagar så att hon blev ledsen på honom på riktigt. Deras relation blev aldrig som tidigare igen. De missförstod varandra, överreagerade, kände sig bortstötta, låg sömnlösa med ont i magen, anklagade varandra, var elaka...
- Det låter ju beklagligt, men ärligt talat har jag hört talas om betydligt större tragedier.
- Men förstår du inte? Genom den skada som mänskligheten drabbades av blev hon ju kapabel till allt tänkbart ont. Ensam, med en skadeskjuten förmåga till närhet blev hon osäker och måste kompensera på alla tänkbara och otänkbara sätt. Redan bland Eva och Adams egna barn började vi se mord. Jag vågar inte tänka på vad vi kommer att se efter ett dussin eller några hundra generationer. Med människans gudagivna kreativitet kan hon mycket väl ödelägga hela skapelsen.

Ekorren tystnar igen.