- Kan du med egna ord beskriva förloppet precis efter att de ätit av frukten?

Ekorrens blick försvinner i fjärran.

- Det hände någonting med deras ögon. De såg plötsligt så osäkra ut. De tittade nervöst på sig själva och varandra och tog upp löv för att skyla sig.
- Var det ögonen som skadades?
- Ja, eller nej... Det syntes i deras ögon att något brustit i deras hjärtan. Deras förmåga att älska blev plötsligt som en vingbruten fågel.
- Du har använt lite olika begrepp för att beskriva förändringen; förmågan att älska, tillit, närhet, intimitet. Vilket begrepp beskriver bäst vad som fördärvades?
- Alla behövs egentligen, men om jag ska välja ett begrepp för skadan så får det bli; ofärdighet i intimitet, men jag måste få fortsätta att beskriva förloppet.
- Givetvis, fortsätt.
- Strax efter att de fäst ihop fikonlöv och bundit runt höfterna hörde de Skaparen komma vandrades. Den normala reaktionen brukade vara fullkomlig glädje. De älskade samvaron och promenaderna med Skaparen. Men nu reagerar de helt obegripligt. Deras blickar blir om möjligt ännu mer nervösa, rent av skrämda och så springer de och gömmer sig bland träden.
- Det låter som ännu en yttring av samma skada.
- Ja, tilliten, förmågan till en öppen, nära, intim relation med Skaparen var fördärvad på precis samma sätt.
- Om man ska sammanfatta "de första synliga skadorna" så blir det alltså att människan drabbades av ett intimitetshandikapp både i relation till varandra och till Gud?
- Exakt! Och... Det är som om hela skapelsen ropar längtande sedan dess; "Människa försök älska din Skapare igen och försök älska varandra igen, på det sätt ni gjorde från början!"

- Hm, det där gav faktiskt lite uppslag om var vi ska fortsätta brottsundersökningen. Tack för att du tog dig tid.
- Det var så lite. Allt gott!
- Detsamma, hej!