Min närmsta poetkollega
sedan evigheter
blev förtjust
i livet
och jag gav det hela
en minuts betänketid
innan jag slog igen min bok
om avslutade meningslösheter
och blev tjejen med
vad heter det
lycka...?
som förgör saknaden
bitvis

och jag svarade
jo för fan
du håller på med
någon annan
och här sitter jag
ombord på känslan
som du marknadsförde som vattentät
a då så
det finns de som har det
mycket värre
du till exempel
som är sämre
på att byta spår
än någon annan
som jag känner

är vi likasinnade
så kan vi ordna hyfsad bokslut
utan något som binder oss
till
varandra
jag menar ingenting
jag bara frågar