Sitter på bussen på väg hem från körskolan.
småler då jag vet att mina ungar är hemma
och jag lyckas unna mig tjugo minuters
romanläsning i lugn och ro.
Suckar ändå uppgivet och inser att jag faktiskt
sankar de små trollen.
Men det är än dock skönt att kunna andas ut
och lägga koncentrationen på någonting annat för en stund.


När sedan bussen stannar tvärt vid en hållplats
och släpper på en mamma,
med två små barn som vevlar och
skriker med bajsbruna
munnar som är färgade
av choklad,
kan jag inte låta bli att njuta
av att det finns andra som jag.

Det finns verkligen det...

Självklart! (på ett njutbart sätt)
så lider jag ju med henne då jag verkligen ser
hur paniken och stressen klättrar sig upp
och utan på kvinnan som frenetiskt försöker
att få tag i så jämna pengar som möjligt till chauffören,
medan hon med flackande och nervös blick
letar efter sina barn som med ens
ivrigt slets sig från henne då hon klev på bussen.

och när väl hennes ögon landar på sina barn lite
längre bak kan man nästan känna
hur hon med hela sin kroppstyngd andas ut,

Jodå de sitter fint på sina platser,
det är bara mamma...

...som stressar upp sig.