Du lär dig aldrig. Du kommer aldrig att veta, för jag kommer aldrig att berätta. Kanske borde jag. Kanske finns en chans att du skulle bli bättre om jag berättade för dig. Hur jag mår när du håller på som du gör. Rädslan kommer krypandes på en gång. Men jag har lärt mig att gömma min känslor, min rädsla och ilska. Gråten trycker i bröstet, den vill bara ut, som en ångvält som försöker riva ett hus. Livet blir ganska tomt när man lever i en lögn. Med något att gömma och inget att visa. Du har inte lärt dig något förutom att förstöra, saker som folk som älskar dig inte kunde låta bli. En dag kommer det slå dig, rakt mellan ögonen, att du inte är sexton år längre. En dag kommer de människor som brukar välkomna dig med öppna armar, att gömma sig och låsa dörren. Människor som har lyssnat till dig har varit rädda. Nu är du ledsen, men du kommer aldrig att förändras. Du kan inte ändra på saker du redan har gjort. Försök inte komma med några patetiska lögner för jag ser i dina ögon, att du aldrig kommer ändras, och du kan fortfarande inte ändra på det förgågna. Du vet att jag älskar dig. Jag älskar dig, men du kan inte fortsätta för du gör mig rädd. Jag vill inte längre. Den tiden är förbi nu. Du måste sluta.

Snälla, för mig, och för alla andra. Nu orkar jag inte gå med rädslan längre. Varje kväll.