och när man är tillbaka till skolan efter
sommarlovet kommer folk börja prata
om hur deras resor till andra länder har
varit sedan kommer den där frågan
"louise, vad har hänt på ditt lov då?"
och jag kommer stå och stirra ner i
marken bita mig i underläppen för att
kämpa mot tårarna som ligger och gror
i mina tårkanaler tills de sprängs liksom
exploderar och alla tårar bara forsar ut
"nej, min mamma har fått cancer men
annars så har allting varit okej"

jag kan inte ens skriva det
cancer
det låter som ett annat ord för döden
som en hållplats där allt bara tar slut
och jag som nästan pratat konstant
i femton år jag bara sitter tyst har
inget att säga alla ord försvann
plötsligt ur mitt huvud
tänker på allt alla minnen spelas upp
på insidan av mina ögonlock som en
långfilm som aldrig tar slut vill bara

vakna upp imorgon med en kamera
uppkörd i ansiktet och höra rösten
av en halvsunkig amerikan som säger
"smile, you’re on candid camera"
liksom få ett slut på den här mardrömmen

jag kan inte ens skriva det
att jag är så jävla rädd för jag vet inte
vad som ska hända och jag orkar inte
gråta längre men det faller regndroppar
vart jag än går kanske är det gud som gråter
åt mig inte för att jag tror på gud för hade
han funnits så hade han fan inte gjort dig sjuk

sitter i sängen i trasiga kortbyxor som
jag har haft sedan jag var nio biter ner
naglarna som jag kämpat med att spara
ut i flera månader mascaran ligger som
en svart skugga under ögat
men jag bryr mig inte
jag bryr mig inte om någonting längre
förutom att du ska bli frisk

för mitt hjärta kommer sluta slå
om du dör
mina lungor kommer sluta fyllas och
mina ögon kommer aldrig mer öppnas
om du dör

för om du dör, mamma
då dör jag också