Den förbannelse som människan drabbats av kallas för sunt förnuft.
Vi är besatta av logik och mening.
När någon person vi håller kär dör söker vi ofta efter en mening.
Kanske personen var ung, då säger man att hon/han var för ung för att dö. Varför fick hon/han lov att dö?
Tillslut så enas man om något som man anser vara logiskt, och så kan vi gå vidare i livet.
Varifrån kommer detta våldsamma begär att se en mening i allt som sker? Det är ju också detta som fått oss att skapa religioner.
Religioner är en enkel mall att använda för att hitta en mening med det som sker i våra liv. Med- och motgångar.
Men sanningen är ju den att det finns ingen logik i livet, det finns ingen logik i döden.

Var kommer denna törst på mening och logik som finns i människan? Är vi födda med den?
Finns det en liten gen i oss alla som ropar "Varför!?", så fort något går åt skogen.
"Logik", när det gäller mänskligt liv, och "mening" är ord som man kan jämföra med ordet "sanning".
Sanning är ett abstrakt uttryck, det existerar inte. Enbart tolkningar av "sanningen" existerar.

Vad sker då om vi struntar i livets påhittade logik?
Vid första anblicken kan man säga att människovärdet försvinner.
Om det inte finns någon direkt mening med livet, vad är då livet värt?
Men är det verkligen så att allt måste ha en mening?
Om man t.ex. går i naturen och stöter på en sten. Vad har stenen för mening? Vad har stenens existens för mening i världshistorien?
Hur stor är en människas roll i världshistorien?
Obefintlig, skulle jag vilja säga. Men för att problematisera så måste man också se vad som menas med begreppet "världshistorien".

Världshistorien börjar inte i och med bildandet av planeten Tellus aka. Jorden. Världshistorien påbörjas inte heller i och med människans intåg i faunan.
Det är först när människan lyckas pränta sitt första ord som historia skapas. Visserligen kan man tolka de hällristningar och grottmålningar som finns som en nedtecknad berättelse.
Men faktavärdet hos en hällristning som hos ett telegrafimeddelande mottaget av en som aldrig lärt sig morsealfabetet. Man hör att det piper men man förstår inte / Man ser vad som fanns (djur, människor, båtar, vapen) men man vet inte hur relationen mellan dessa tedde sig.

Men även de texter som skrivits, som vi förstår och kan tyda kommer en dag att försvinna. Trots restaureringar, datorisering och annat.
Så vad har då författarna av dessa texter för roll i historien.
Visserligen kan dom ha spelat en stor roll under sin tid, och tusentals år efter. Men allt kommer till slut att blekna bort.
En dag kommer då ingen vet vem Shakespeare, Julius Ceasar eller Hitler var. För allt glöms, förr eller senare.
En människar roll i världshistorien kan alltså ses som obefintlig.
Samtidigt är världshistorien beroende av människans existens. Vi har skapat den, vi kan tyda den (om än inte fullt ut).

Jag tänker avsluta min diskussion här.
Det är sådant här som kan ske i hjärnan på mig när jag sitter och tänker.
Vad är meningen med det?