Pastor Perssons handbok för martyrer
En liten obetydlig och onödig bok
Köp den inte
Öppna den inte
Bränn den oläst!

Föreföretal

Jag har genom arv och kvarlåtenskap och övertro på min förmåga blivit ägare till några dystra och dunkla anteckningar som tynger mitt hjärta. De är gjorda av en person som jag aldrig själv lärt känna närmare men som jag hört ett och annat om och när jag nu fått hans anteckningar i min hand kan jag inget annat än känna lätta rysningar. Han har gjort sig känd under namnet pastor Persson, inte för att han någonsin varit någon riktig pastor men han har kallat sig för själasörjare eftersom han då och då suttit på sin kammare och varit lessen i själen.

Jag har gjort ett ringa försök att samla och ge ut dessa anteckningar och jag har även tagit mig före att berätta om ett och annat som hänt mig under den tid jag arbetat med dem och som tycks ha ett samband med det som de handlar om. Hur ryktet om detta arbete nått ut är mig en gåta, men det är tydligt att pastor Persson på något sätt iakttar mig och att han har kontakter av de mest skilda slag.

En bit in i tredje millenniet
Utgivaren

Företal
Denna bok får inte ges ut. Skulle så ändå ske är det tvärt emot min uttryckliga vilja. Den är enbart avsedd för min byrålåda där jag räddar mina alster från att komma ut och smutsas ned av obehöriga. Jag ryser vid tanken på att någon skulle kunna läsa högt ur denna bok. Sker detta kommer jag att märka det. Jag kommer att uppfatta varje ord som en projektil riktad åt det håll där jag för tillfället befinner mig. Och den som läser tyst för sig själv åsamkar mig ett kanske ännu större lidande. Tankar är ännu svårare att värja sig emot än uttalade ord. Jag har tränat min hörsel och alla mina andra sinnen. Jag kan höra andras tankar som ett dovt mummel där enstaka ord tränger igenom men där själva karaktären på mumlet är avgörande för hur jag skall uppfatta det. Det mesta mumlet som når mig är mörkt och dystert. Jag förtjänar väl inte bättre.

Det enda som möjligen skulle kunna försona mig med tanken på en eventuell utgivning av boken är att den om den överhuvud taget noteras och recenseras av någon kommer att utsättas för en nedgörande kritik. Kanske skulle någon recensent spy ut all sin galla över den och sedan skulle någon annan komma och invända att det där var inte nog. Det finns ännu mera att kritisera i den här boken.

Men det är väl att hoppas för mycket. Blir den tryckt kommer den förmodligen att tigas ihjäl. De få exemplar som når ut till bokhandlarna kommer att bli liggande tills de kommer på rea till en bråkdel av priset. Inte heller då kommer de att bli köpta och lästa. De skulle möjligen kunna alstra lite värme om de bränns i en panna eller ett värmeverk. Men det troliga är väl att de bränns i någon sopugn där all värme går till spillo.Man skulle kunna önska sig att boken hamnade på en majbrasa så blev den väl ändå uppeldad för nöjes skull.

Fast ingen vill väl lägga böcker på en majbrasa. Det för tanken till bokbål och andra hemskheter. Så det troliga är väl att alla eventuella exemplar av boken bara kommer att försvinna, ingen vet hur. Det vore väl förmätet att hoppas på något annat.

Men om du vill ta del av mina funderingar om martyrskapet så skyll dig själv. Det är lika meningslöst för dig att läsa dessa rader som det har varit för mig att skriva dem.

Kapitel 1 Skylta icke med ditt martyrskap

Martyrer. Du tänker nog på kristna som blir uppätna av lejon inför fullsatta åskådarläktare på Colosseum i Rom. För bortåt två tusen år sen. Eller människor som stenas av uppretade människohopar för att dom vågat predika en förbjuden religion. Också för en två tusen år sen.
Spektakulärt och lätt att minnas. Men detta är ingalunda det enda som finns att berätta om martyrer. Det är bara några få av dem som haft turen att få utöva sitt martyrskap i en miljö där de fått allas ögon på sig. De allra flesta har levat och dött utan att hyllas av vare sig samtiden eller eftervärlden.

Martyrer har funnits i alla tider och på alla platser.

Och är du hågad att axla martyrskapets blodröda mantel finns inget hinder för att göra det här och nu. Du behöver inte predika någon särskild religion, det enda du behöver är en övertygelse att du, just du är utvald.

Men - invänder du kanske - är det inte trist att bli uppäten av lejon eller stenad till döds av en uppretad folkhop? Förvisso, men egentligen är det ine alls nödvändigt, eller ens önskvärt. För ju längre du kan utöva ditt martyrskap i det tysta, desto längre varar det. och faktum är att många martyrer levat ett långt liv, rikt på martyrskap. Och visst är det väl rimligare att den som åtar sig detta tunga ansvar för sina medmänniskor blir belönad i stället för att straffas med stenkastning eller hungriga lejon.Många martyrer får stiliga dödsrunor i tidningen där det talas om att de var förträffliga människor, älskade av familj och vänner.

Det ringde på telefonen.

"Hej, mitt namn är I-or om det nu ska vara ett namn. Men nu råkar jag heta så."

"Hej det var..." försökte jag men han fortsatte."Jag är väl inte värd bättre"

"Ja hej I-or" började jag om igen "jag förstår att du ringer med anledning av den här boken men nu hade jag faktiskt tänkt att..."

"Den handlar om martyrer va" sa I-or och det var nästan som om man kunde spåra ett litet stänk av entusiasm i hans röst.

"Ja men nu är det faktiskt så att..."

"Typiskt" sa I-or och nu lät han precis som vanligt igen." Nu blir det förstås Invändningar och Bortförklaringar och Ja du förstår att. Precis som vanligt. Varför duger inte jag som martyr?"
"Det är väl för att jag är en åsna" tillade han innan jag hunnit dra andan.

"Ja eftersom du frågar..."sa jag.

"Ingen vill ha med mig i någon bok" sa I-or och jag tänkte att i ett avseende är han i alla fall en martyr eftersom han inte låter en tala till punkt. Men så drog jag ett djupt andetag och förklarade att han visst hade varit med i flera böcker och tecknade filmer med för den delen och vad beträffar åsnor finns det mängder av böcker som är skrivna av åsnor så det där med att vara åsna är inget hinder.

"Nåja" sa I-or "men om det är den enda tjänst jag kan begära av dig så kan du väl ändå vara så vänlig och tala om vad det är för fel på mig."

"Felet" sa jag "är att du är alldeles för förutsägbar. Riktiga martyrer är Oberäkneliga. Men när du öppnar munnen kan man nästan alltid vara säker på att få höra något från livets skuggsida. Riktiga martyrer är bättre än du på att invagga sin omgivning i Falsk Säkerhet."

Det blev tyst i luren och jag började känna det där dåliga samvetet som alltid anmäler sig när jag talar med någon som är en större martyr än jag.

"Men jag gillar dig precis som du är" försökte jag.

"Besvära dig inte" mumlade I-or och jag tänkte att det är lika bra jag slänger alltihop för det ska ju inte bli någon bok i alla fall.

Det gjorde jag nu inte. Jag fortsatte att kämpa mig fram genom de suddiga anteckningarna.

Kanske finns det redan någon som känner lusten för martyrskapet vakna. Någon som känner hur de hemliga martyrskapssträngarna sätts i dallring. Någon som i sitt inre ropar "Ja, jag vill! Hjälp mig att bli martyr!" Men sakta i backarna! Tänker du inte först igenom konsekvenserna av ditt beslut är det lätt hänt att du ångrar ditt martyrskap. Och då har du gjort den goda saken en otjänst.

Och därmed har vi kommit fram till martyrskapets första regel: Skylta icke med ditt martyrskap. Förr eller senare kommer någon att kalla dig för martyr och om du då inte är beredd att med kraft påstå motsatsen drar du vanära över inte bara dig själv utan även alla övriga martyrer.

Det är tungt att arbeta med pastor Perssons anteckningar. Inte bara för att de är svårlästa och skrivna på gulnade och råttätna papperslappar som hotar att falla sönder när man tar i dem. Utan de stinker också. Jag kan inte ha fönstret öppet när jag arbetar med dem för då är jag rädd att de båser bort. Jag får arbeta en liten stund i taget och gå ut ofta och skaffa frisk luft.

Under en av dessa promenader sätter jag mig en stund på en parkbänk. Det är en mulen och gråkall dag i november med fullt av gulnade löv på marken. Plötsligt märker jag att det sitter en man bredvid mig på bänken. Konstigt nog märkte jag inte när han kom. Jag var väl så inne i mina egna tankar. Men när han nu sitter där kan jag inte undgå att iaktta honom i smyg.

Det är något konstigt med honom. Han är klädd i en överrock som ser ut som en mantel, mörkröd till färgen. Sådana ser man inte ofta nu för tiden. Men det underligaste är hans ansikte eller snarare det som finns runtomkring hans ansikte. Det är något som jag aldrig sett annat än på bilder förut – en gloria.

Tänk om det är pastor Persson själv som sitter där, så tänker jag för ett ögonblick. Men så tänker jag inte får man väl en gloria av att utnämna sig själv till pastor. Det är väl påven som bestämmer vilka som skall vara kanoniserade och glorifierade i denna världen. Den som sitter där måste vara ett riktigt helgon och kanske till och med en riktig martyr.

Jag börjar leta i mitt minne efter namn på martyrer. Och jag minns att någon gång i skolan fick jag höra att Stefanus var den förste som blivit dödad för sin kristna tro.

Jag försöker inleda ett samtal genom att prata om de gula löven på marken. Jag får faktiskt några svävande och förströdda svar. Så drar jag till med att tala om vad jag heter och väntar mig förstås att han ska säga Stefanus. Ändå blir jag förvånad när han faktiskt gör det.Han ler lite grann och då ser jag att hans tänder är utslagna.

Javisst ja han blev ju stenad till döds. Men visst är det lite underligt att han inte har fått det fixat.I himlen lär man ju ha råd med gator av guld. Nog borde det väl finnas möjlighet at förse ett så berömt helgon med en anständig lösgom åtminstone.

Och jag tänker på sången om de som komma från öst och väst och sitta till bords i himlens stora sal. Jag hade ju inte tänkt mig att de bara skulle äta soppa. Så jag frågar ”Men hur klarar du dig utan tänder”

”Klarar och klarar”säger han.” Man måste ju tänka på sin image.Hur skulle det se ut om jag kom med en uppsättning skinande tänker. Då skulle det ju verka som om hela historien om min död var påhittad.”

”Äter du aldrig annat än flytande föda?” undrar jag.

Han verkar besvärad över min fråga. Och nu märker jag at han har en påse i handen, en påse stor nog att innehålla en lösgom. Han har säkert en som han sätter in när det serveras stekar och annat smaskens i himlen.

”Titta där borta där ligger himlens port ”säger han. Och medan jag tittar ditåt tänker jag at det är nog bäst att komma till saken innan han får för sig att pysa iväg. Inte fan ser jag någon himlaport där som han pekar. Och jag frågar ”Var det inte otäckt att bli stenad?” medan jag vänder mig mot honom.

Han är borta. Puts väck.