Varför föddes vi till en tillvaro fylld av ovisshet av vackerhet av obeskrivlig skönhet

Av smuts av dödsdömdhet

Jag hade velat stanna i kokongen av intethet slippa sorglig äcklighet

En stund på jorden i all fantastiskhet

Hålla din hand vännen trycka mina celler in i din hud älska dig fördärvad

En liten lycka i gråten i existensen i katastrofkris

Dagen kommer då döden är omisskänlig då det är min tur att upphöra

Varför skulle du i graviditet bära mig när jag bodde på polstjärnan och med kajperspektiv såg alla händelserika göromål människor stenar djur agerade

Lever gör jag nu och håller för ögonen ser svart och mönster och orkar inte veta

Jag orkar inte vara men det spelar ingen roll så jag sprider mina spår från platta snörade skor och passar på att älska dig när jag går närmare in i tunneln

Genom alla dagar klagar klarar bevarar övertalar min existens att vara skör och överväldigande beständig

Dagen kommer då du min underbara älskade försvinner och den dagen väntar även mig

Så jag smeker dina smalben under täcket och ser annorlunda ljus i din blick

Någonstans tackar jag ändå livet som jag fick