En resevoar som aldrig riktigt töms.

Längst ner bor sorgens härskare,
hon samlar gråt till ögonen,
de som ser men inte törs genomskåda.

I en ihopvikt papperspåse ligger jag ledsen.

Ledsen för att jag ska ätas av maskar,
att du ska brännas,
att vi inte ska få vara.

Sorgsen och riktigt förbannad.

Gråten befinner sig i saknaden,
i att känna ensamheten,
i utsattheten.

Utkastad till universums gåta som aldrig når fram till ett svar,
ett svar som skulle hålla mig underrättad,
att ingenting finns att rädas.

Ilskan att vi inte bryr oss,
att vi är så otroligt själviska,
nästan som ett hatbrev vi alla skriver under,
när vi handlar i egots tjänst.

Jag tål inte.

Jag är allergisk.

Jag är fångad i insikten, eller kanske bara okunskapen,
att döden inte går att lura.

Ovillkorliga existens snälla hjälp mig att förstå.

Jag vill endast trygghet,
för dig,
för mig,
för barnen som inte fick veta sin rätt att existera.

För vi körde över de med vår förbannade materialism,
och lät de utarmas,
slava för vår köpmani.

Det som endast är ett sätt för oss som lever i välfärd,
att lättsamt förtränga vår ständiga ångest över det villkorliga slutet.