Stycket av vitt papper var lika lätt som en fjäder, ändå kändes det som en tusenårig börda. Lika tugnt idag som det var då. När det inte var täckt av damm och undangömt i en gammal vindskartong.

Hittar det och Minns.

Det låg där i mörkret. Svarta ord mot vitt papper, i någon gammal bok jag ändå aldrig läst. Och aldrig ska.
Jag hade förväntat mig ett leende brev den dagen. Jag förväntade mig alltid leende brev av dig. Du var ett leende hela du. Jag älskade dig för det.

Nej, jag älskar dig för det.

Trots det stirrade jag på utrunnet bläck från droppande tårar den där oktobermorgonen när vinden ven utanför. När de gula löven blåste in genom mitt fönster och brevet var så nära att blåsa bort. Jag hade nog varit gladare om det gjort det. Men jag stängde mitt fönster.
Jag kunde se dina läppar forma orden, känna ditt hjärta banka snabbare för varje litet ord. Känslor var aldrig din starka sida.

Så nära men ändå så långt borta.

Jag kunde känna våra tårar rinna samtidigt. Det var dina tårar som smattrade likt regn mot mitt fönster i oktobermorgonen. Jag frös, trots att det var alltför varmt.
Dina skakiga händer hade format orden som mitt finger följde. Långa snirkliga bokstäver, man såg att det tagit dig emot. Du ville inte säga vad du måste.

Förlåt mig älskling.

Hade jag känt dig nu hade jag visat hur starkt jag känner för dig. Hur du får mig att flyga på små moln, hur din doft berusar mig. Hur mitt hjärta flaxar.

Älskling, mannen i mörkret betydde ingenting.

Ändå var det slutet.

Jag tar mig samman och rättar mig själv.

Nej, det var slut.