Oändligt liv böljar starkt i mig. Från ovan skådar jag så till dig. O gör mig, älskade, mäktigt till din, att jag kan älska och slumra in. Jag känner dödens föryngrande flod, till bals" />
Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

"Oändligt liv böljar starkt i mig. Från ovan skådar jag så till dig. O gör mig, älskade, mäktigt till din, att jag kan älska och slumra in. Jag känner dödens föryngrande flod, till bals


Omfamningen (del 1/5)

 

Nu ska jag berätta om min födelse. Men först måste jag berätta om min död. Jag ska berätta om när jag begravde mitt förnuft för att följa mina känslor. När jag lämnade min lysande framtid vid slottet i Versailles för att vandra ner i Paris katakomber till den förbjudna staden. Jag ska berätta om platsen där jag i mörkret fann konstens förkroppsligade själ, ljusets låga inom ett mörkt hjärta. Passionens eld i den evigt unga gudomligheten.

Det började med att ett manuskript och ett brev kom. Sigillets symbol; ett hjärta i en örnklo, kände jag inte igen och avsändaren hade endast undertecknat med ett enkelt F. Brevet var kort.

 

Till den eminente Aries

Käre Aries

Så som ringarna på vattnet sprider sig, sprider sig också din berömmelse. Ditt arbete i det dramatiska rummet lämnar ingen oberörd. Det är med stor beundran jag som en i publiken tar emot din teatersjäls budskap. Din passion är fötrollande och jag tror att jag med detta konstycke  ska beröra ditt intresse och leda dig vidare på en väg som kan falla er i smaken. Se detta manuskript som en liten introduktion till en scen och kanske ett liv som kan komma att bli intressant för dig inom en snar framtid. Tala inte med någon om detta och låt ingen se manuskriptet då det mycket väl kan beskylla dig för kätteri endast genom att du vidrört dess sidor. Jag kommer att närvara vid vårbalen då jag hoppas att vi kan mötas.

Er vän

F

 

Brevet hade nog väckt misstro och skepticism hos de flesta. Men med tanke på hur min inre värld sakta höll på att förfalla var detta en oväntad överraskning som fyllde min trista tillvaro med nytt liv.

Manuset beskrev en grupp som bevittnade olika individers bekännelser i en slags offentlig bikt som inte gav syndernas förlåtelse utan snarare en syndernas välsignande och upphöjande. Biktfadern var inte en vanlig präst utan snarare regissören iklädd rollen som passionens allsmäktige. Varje ord andades romantik och mystik. Jag läste manuset i hemlighet på min kammare med bultande hjärta i de lena vaxljusens sken. Varje scen och rollbeskrivning var fylld av dolda symboler som anspelade på personens inre sinnesrörelser. Varje replikbyte och del av handlingen var följsamma steg i en sensuell dans. Poetiska och heta bekännelser avlöste varandra i ord och yttring. Det här var den nya tidens uttryck. Genom natur och känsla, genom passion och kontemplation, genom livfull spontanitet och romantiska infall.

Jag överraskades stundvis i min läsning då det erotiska inslagen var på gränsen till våldsamma och mycket detaljerat beskrivna. Jag ville inte veta vad som skulle kunna hända om kardinalen och prästerna vid hovet skulle hitta manuset i min kammare som beskrev sexuella blodsriter och magiska giftbägare vars löften innefattade himmelriket evigt på jorden. Ändå skiljde sig inte dessa berättelser mycket från vad som förekom i slottets alla sängkamrar där Europas utmärkande hov utbytte sexuella färdigheter med varandra, intog opium för alla tänkbara syften och lät sig åderlåtas som lösning på allt från mardrömmar till förkylningar. Men en tydlig skillnad var det andliga djupet som omgav och genomsyrade manusets berättelse i all sin förbjudenhet och lidelse. Just detta vidrörde något inom mig som jag velat beröra tidigare men inte förmått mig till. Mest för att jag aldrig sett hur det skulle kunnat vara möjligt. Det var en ordlös längtan som levde bakom min dödsångest. Ytan av mitt liv var motsatsen till vad som varje dag växte i mitt inre. Hovlivets bestyr förenade icke dessa två dimensioner av mänsklighet och gudomlighet i kropp, ande och själ.  Ändå stod livet vid hovet över de dödligas. Det var ett liv bland gudar och gudinnor som bakom de vackra fasaderna och hemliga intrigerna förfallit i dekadensens mättnad. Det var kort sagt ett mycket uttråkande liv.

Till en början sökte jag den spirituella skönheten. Jag var en munk i ett kloster. En son i sin faders hus. Jag blev väl skolad men ville söka den gudomliga skönheten på annat håll. Jag lämnade min trygga tillvaro för att lära känna människan. Jag började skriva. Jag levde för konsten, musiken, dansen, poesin och teatern. Jag sökte i människors sinnen och kroppar, deras känslor och förbjudna tankar. Jag levde i det rus om kan drabba en nyskapande regissör. Jag var en libertin bland glädjeflickor (och en och annan ung och kärlekslysten man). Jag var en Dionysos bland berusade livsnjutare.

Jag hade haft tur som blev upptäckt och leddes av en kung med stort intresse för teaterns uttrycksformer. Visserligen var det i mångt och mycket ett spel för att behaga honom och hans gudakomplex, men vid konungens teater var jag fri att släppa fram mina inre tankar och känslor kring den omgivande eter som omsluter våra livsyttringar, våra böner och drömmar.  Allt detta fick ett eget rum att uttrycka sig i utan att det fick ödesdigra konsekvenser.

Jag skrev så blodet från mina såriga fingrar blandades med det svarta bläcket på pappret. Min själ var en brinnande eld med egen vilja. Jag var fri. Fri att uttrycka det liv som rörde sig inom människan, som var gudomligt och skönt. En kraft som var evigt ung, lekfull och fri.

Men smekmånaden vid hovet hade ett slut. Det tog inte lång tid för mig att genomskåda ytlighetens ansikte. Jag hade varit naiv.

Inviterna i samband med repetitionerna och föreställningarna var oräkneliga. Jag förstod att mina pjäser förförde och visst la jag ned många personliga önskningar i mina verk. Men mina beundrare hade ändå bara uppfattat ytan av det hav av längtan jag bar inom mig. Inbjudningar, presenter och illa skriven poesi, var inget annat än ett smicker som stärkte mitt anseende som dramatiker men inget som berörde personen bakom pennan. När kvinnorna flockades omkring mig lockade av vad min mystiska person kunde dölja beskrev jag mig ofta som en tråkig och trist person utan sociala färdigheter.

Visst hade jag haft perioder av vilda nätter med eldiga förförelselekar. Men eftersom tröttnade jag också på det. Min hunger och mitt sökande var inte bunden till köttets lustar. Den var av en dimension jag sällan vågade uttrycka. Det som mina beundrande kvinnor attraherades av var de roller och passionsdraman jag skapade och inte mig. Det var visserligen en lögn att jag skulle vara tråkig och trist men om sanningen skulle fram så visade ingen av mina uppvaktande damer några som helst tecken på att en djupare insikt eller förståelse för den kunskap som dolde sig i konstens manifestationer. Hade jag bara sökt efter kärleken i en enda människa hade jag varit räddad, men innerst inne var jag fortfarande en munk med en konstnärs sinne. Jag sökte livet och gudomligheten förenade i skönhet och lidelse, inspirationens skapande och konstens nedbrytning av personen.

Med tiden började jag ge upp hoppet och istället tilltog min tro på mina egna lögner om mig själv. Jag blev tråkig och trist. Men mitt anseende vid slottsteatern växte och jag var respekterad, speciellt av kungen vars mätresser ofta tilldelades huvudrollerna i mina pjäser. Jag visste att de alla ville förföras av mig så som de skulle förföra publiken. Det var bra. Jag lät dem lida och de spelade sina roller väl.

Men jag var en ensam ung man och innerst inne kände jag mig missförstådd och ofta var jag tung till sinnet i avsaknaden av en djupare samhörighet kring den kärlek och andlighet som genomsyrar konstens hemliga förbund. Det var en sorg jag bar inför den gud vars existens jag tvivlade allt mer på.

Så vem var denna F? Mitt intresse var väckt. Att förföra börjar med att beröra sinnena och deras rörelser. Att skicka ett manus var ett ärligt sätt att ta kontakt på och jag kände att mina tankar och känslor äntligen hade fått gensvar. Det skrämde mig en aning. Jag insåg att jag blivit en aning låst i mitt tillbakahållna och reserverade förhållningssätt. Det hårda skalet jag byggt upp som skydd mot falska inkräktare skavde mot det mjuka inom mig. Jag insåg att det nog skulle vara bra om jag kunde få leva utan mitt hårda yttre. Kunde jag öppna mitt inre för vem jag önskade dela mina känslor med? Kunde jag släppa in den rätte?

 




Prosa (Novell) av VITRIOL
Läst 711 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2008-08-21 13:43



Bookmark and Share


  mikaelarchangel
tack
detta sällskap som finns nära dig, mig och oss all jorden runt är nästan kusligt sant och reel i denna din fiktion
2008-10-10

  Bjarne Nordbö
O, jag tänker på, faaan detta är strålande starkt.
2008-08-26

  PPQ VIP
en stark början:D
2008-08-24

  Maria Ingridsdotter Viklund
gillar ditt bländverk här med ett starkt innehåll, mycket bra skrivet!
2008-08-21

  Ronny Berk
läser med en alltmera tilltagande känsla av intresse...uppenbarar sej en mix av erotisk förlustelse och förbjudna tankar... dekadansens förbrinnande eldar likasom skönheta kärlekars vindsmekor ! så väl skrivet den novellen !
tvingar mej återställa i den närvarande verkligheten genom att tillgripa aforismen "ett brev betyder så mycket "
2008-08-21
  > Nästa text
< Föregående

VITRIOL
VITRIOL