Oändligt liv böljar starkt i mig. Från ovan skådar jag så till dig. O gör mig, älskade, mäktigt till din, att jag kan älska och slumra in. Jag känner dödens föryngrande flod, till bals" />
Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

"Oändligt liv böljar starkt i mig. Från ovan skådar jag så till dig. O gör mig, älskade, mäktigt till din, att jag kan älska och slumra in. Jag känner dödens föryngrande flod, till bals


Omfamningen (del 4/5)

Ridån gick ner. Publiken applåderade. Efteråt fördes djupa diskussioner och samtal om själars magnetism och dualism. Vanligtvis hade jag offrat mycket för att få delta i ett sådant samtal. Men jag var stum, döv och handlingsförlamad på samma gång. Jag grät. Männen omkring mig tystnade. En av dem tog min hand.

- Aries sa mannen medlidsamt, alla här har gått igenom det som den unga kvinnan just gick igenom. Och alla här har varit där du är just nu. Ha förtröstan, allt är väl min vän. Jag fann ro, männen återgick till sitt samtal och skålade i absint för själens gränslösa rymd och blodets eviga minnen.

Jag var andlös. Handfallen. Jag förstod varför jag var där. Jag förstod den där kvinnan till fullo. Jag förstod att det som skedde var hennes vilja. Kanske var jag galen som uppfattade det så. Men det gick inte ta miste på den passion som drev henne till sitt öde.

Françoise kom till mig. Hon såg på mig. Det var kärlek i den blicken. Jag kände mig som ett vilset barn. Jag ville komma nära, bli omfamnad av henne. Hon smekte min kind.

- Lugn sa hon. Och jag kände mig lugn. Din tur kommer. Men först måste du bli redo. Det tar tid. Nu vet du vad det handlar om. Skriv om detta, be dina böner, ta farväl av ditt liv, ge de sista du har att ge. Kom sedan tillbaka. Din familj väntar på dig. Hon såg ut som ett helgon, som Jungfru Maria. Jag ville tillbedja henne, jag ville älska med henne som jag aldrig älskat tidigare, jag ville vara hennes tjänare och göra henne till drottning. Mina känslor blev för mycket. Jag föll på knä men hon hjälpte mig upp igen och följde mig hela vägen tillbaka till slottet under tystnad.

- Jag säger till när tiden är mogen. Hon tog farväl med en kyss som var en egen evighet i sig. Sen var hon spårlöst borta. Som om vi aldrig mötts.

Det var en omtumlande tid efteråt. Jag visste att efter en sådan lång tids sökande hade jag funnit dörren till det rike som var ämnat för mig. Passionen och konsten, renodlad och odödlig.

Jag tänkte på mitt liv. Min tid i kloster hade varit en bra start som hade lärt mig att våga se livet ur ett besjälat perspektiv. Jag tänkte på min tid som libertin då jag utforskade kroppens sinnliga hemligheter och lyssnade på kvinnors förbjudna önskningar. Jag hade ett bibliotek av förförelser inom mig. Efter att jag förstått hur människans köttsliga lustar styrdes började jag studera hur attraktionskraften bland människor och dess rörelse ständigt återspeglades i det gudomliga. Det var en kärlekens lag. Jag såg tecknen och symbolerna överallt. Jag studerade konsten, dansen, poesin och fann mitt eget skapande i den dramatiska världen. Jag läste böcker och drömde mig bort. Jag förverkligade mina egna drömmar genom skrivandet. Jag fann att mina vänner upplevde en tillfredställelse i att dramatisera mina verk. Jag fick regissera det liv jag aldrig kunnat leva. Teaterns magiska väsen fick gladeligen ta mig i besittning. Det var det närmaste jag kunde komma det liv jag längtade efter. Jag var ett offer för romantiken samtidigt som jag var djupt troende och en enstöring.

För var dag som gick förstod jag varför mitt liv inte hade fungerat. Jag hade inte vågat känna mina känslor för att jag inte kunde vara den jag ville vara utan att utplåna mig själv. Jag drev undan mina känslors hav för att leva någorlunda stilla och samlat i måttfullhet. Jag kunde heller inte finna något nöje vid hovet. Jag tog min tillflykt till min kammare eller till min kyrka. Jag lyssnade på den ensamme organistens sorgsamma spelande i kyrkan. Jag försökte få ro genom att ta mig nya älskarinnor men det kändes som ett svek varje gång. Vinet smakade illa och maten gjorde mig sjuk.

Jag begravde mitt förnuft mer och mer för var dag som gick. Jag väntade och min saknad efter Françoise övergick till begär för att så småningom övergå i besatthet. Jag ville spara mig men min heta längtan var så svår att jag var tvungen att låta mig åderlåtas en kväll när febern rev i min kropp. Blodet rann ur mina ådror.

"Blod". Finns det något renare och vackrare tänkte jag medans jag blev stillad till sinnet.

Ett år senare kom ett brev undertecknat F. Det var dags. Jag skulle möta henne till häst en bit utanför slottsområdet i närheten av en klosterruin. Det var fullmåne och vinden svepte milt kring min heta kropp när jag red i natten. Äntligen var jag i handling driven mot målet jag längtat så länge efter. Min hästs galopperande rytm och hovtramp frigjorde mig från mitt gamla liv. Det gamla livet rann ur mig, det nya väntade. Död/levande och levande/död. Jag var en dödlighetens pil som lämnat sin båge på väg mot målet och odödligheten. Jag var levande, en medveten tanke om min sista stund på jorden i dödens gränsland...

 

 




Prosa (Novell) av VITRIOL
Läst 480 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2008-08-24 10:06



Bookmark and Share


  Maria Ingridsdotter Viklund
bra skrivet!
2008-08-31

  deb8
Åh vad spännande och otroligt förfrösikt berättat. Jag älskar tiden du målar upp och tänker på Byron, Shelley, Marquis de Sade mfl. Jag blev såld direkt och följer med spänning resten av historien. Kittlande ;)))
2008-08-31

  Lilla My* VIP
Har missat din novell helt och den här välskrivna delen lockar bara till att få följa den intensiva fortsättningen...Fiint**
2008-08-24
  > Nästa text
< Föregående

VITRIOL
VITRIOL