När jag kom till ruinen som låg på en månbelyst och enslig kulle hann jag inte mer än stiga av hästen innan hon brottade ner mig i det höga gräset. Där var hon mild och vild på samma gång.

- Françoise. Glädjen över att se henne värmde mig. Hon satte sig gränslad över mig. Under hennes kjolar kände jag det kalla lädret från hennes höga ridstövlar och där innanför henns nakna lår. Hennes mörka lockiga hår var utsläppt och silverspeglat av månen. Bakom henne lyste stjärnorna i evigheten. Hon visade sig för mig i sitt fullt utblommade rovdjursväsen. Hennes vita och blodtörstiga tänder ramades in av hennes fuktiga och fylliga läppar. Hon var en vildros, en lejoninna, ett helgon och en demon.

- Lyssna på mig. Du behöver veta historien om vår existens, du behöver förstå lidelsen vi bär och du behöver känna till våra livsvillkor. Hon berättade om blodslinjen och lidelsen.

- Det finns några dominerande blodslinjer som för närvarande lever i fred sida vid sida. Vissa sträcker sig så långt tillbaka tiden att ingen vet exakt när de uppstod. Du behöver förstå att vi behandlar sådana mästare med mycket stor respekt. För övrigt så är det mycket skygga och tar sällan kontakt med den sociala gruppen. Den blodslinje som jag härstammar ifrån är en av det äldsta. Vi tar sällan in nya och du ska veta att jag studerat dig i många år innan jag bestämde mig för att välkomna dig.

Människorna lever närmare oss än vad det tror. Det här eviga livet som vi bär talade bland annat Jesus om. Riket inom. Ingen vet exakt hur vi blev till. Vissa av oss är så pass gamla att de minns hans ord, blickar och beröringar. Vi känner oss alla nära besläktade med honom i själ och ande. Det smärtar oss både själsligen och fysiskt att se på den tortyrsymbol som dödade honom. Det dödar oss inte. Men vi sörjer i kropp och själ. Flera av oss jobbar inom kyrkan men vi håller en mycket låg profil. Vi bär alla vår lidelse och person på olika sätt och det finns ingen gräns för hur vi kan skapa utifrån den och dela den med andra. Kanske är det därför vi inte kan kännas vid synden.

De flesta av oss lever aktiva och kreativa liv. Vi är inga känslokalla eller själlösa varelser men våra liv skapar en annan problematik en den som människor bär eftersom vi ändå i grund och botten är rovdjur, om än sofistikerade sådana. Vi har vårat tillhåll i katakomberna där vi har våra samlingsplatser och där vi kan mötas. Vi uttrycker oss inom alla samhällsområden och vi existerar på många nivåer. Vi älskar människorna djupt, vi arbetar för dem, men vi är inte människor.

Dagsljuset dödar oss inte men det gör ont och det anstränger vår fysik. Vi livnär oss på färskt blod. Människoblod är det som får oss att må riktigt bra. Vi är rovdjur och står över människan på så vis att vi behöver deras blod. Vi klarar oss länge utan blod också men då lever vi inte, utan går in i dvala. Tyvärr är det en känd tortyrteknik ibland oss som många använt sig utav i mer konflikladdade tider. Det som dödar oss är när vi förlorar våra huvuden eller när vi bränns på bål. I övrigt kan vi överleva det mesta och vi helas snabbt efter en skada.

Vid ett omfamnande är skaparen ansvarig för blodsbarnet i minst fem år. Vi säger barn för att inträdet i vår värld är som att födas på nytt med nya sinnen. Du kommer upptäcka nya egenskaper hos dig själv. Det är en metamorfosisk förvandling och förädling av din egen själs essens. Förmodligen kommer du till en början att uppleva det som en försträkning av dina tidigare talanger, men så småningom kommer du också märka en konkret och fysisk förändring. Du skapar genom att vara och du är fri att vara precis vad du vill.

Innan jag blev omfamnad var jag prostituerad. Jag kände människokroppen och dess lidelse väl. Det var länge sen. Nu kan jag styra blodets vilja i varje levande varelse. Jag kan dra det till mig. Varje människas blod bär en historia. Jag lyssnar på den historien. Jag känner den i mitt hjärta. Det var mycket svårt för mig att acceptera mitt öde till en början. Det kändes så grymt att ta det liv jag älskade så ömt. Men det är en övergångstid som vi alla måste gå igenom. Vi överfaller inte våra offer, vi älskar dem till döds och tro mig när jag säger att det är så de flesta vill dö.

Vi har trots riskerna en grupp människor som frivilligt kommer till oss för att låta oss dricka av dem utan att vi tar deras liv. I gengäld erbjuder vi dem något vi har i överflöd - materiella rikedomar. Vi har alla levt minst några hundra år och har hunnit samla på oss en del. Vi äger halva Paris men samtidigt måste vi låta Paris invånare känna att det är deras stad och inte vår. Vår värld har i praktiken en mycket liten plats i människornas. Det är ett stort arbete bara att hålla reda på våra egna och se till att de följa det regler som krävs för att inget kaos ska utbryta...

Allt detta kommer du att lära dig Aries. Jag vill att du ska förstå att jag verkligen bryr mig om dig. Jag har aldrig tidigare omfamnat någon för att det aldrig tidigare känts rätt. Som människa hade jag aldrig heller något behov av att skaffa barn. Jag attraherades av dig för att jag var hungrig, men när jag insöp doften av ditt väsen kände jag bara din längtan. Jag gick och såg alla dina föreställningar, läste dina verk, vistades i bakgrunden av alla baler, fester och maskerader, bara för att studera ditt liv. Efter en lång tid kom jag fram till att din smärta och längtan inte låg i en olyckligt kärlekshistoria eller sinnessjukdom. När jag såg in i dig fann jag många djup som sökte en framtid. Det är nästan en förutsättning för att kunna leva ibland oss. Jag förstod att jag kanske för första gången i min egen existens verkligen hade något att ge. Att jag kanske kunde fylla en ny funktion genom att vara behövd av någon i vår värld... Aries jag känner en sån kärlek till dig.

Hon smekte mitt ansikte. Strök bort mitt hår från min hals. Hon såg mig djupt och länge i ögonen och kysste min mun. Jag kände hennes varelse inom mitt hjärta. "Jag älskar dig" sa jag. I nästa stund kände jag hennes tänder djupt i min halsåder. Mitt liv. En nattflod som lugnt strömmade in i hennes mörker. Den stjärnklara natten sänkte sig över mig. Jag tände en stjärna inom min käresta. "Jag vill alltid följa dig" "Du är min väg". Tårarna rann stilla ner i gräset. Jag kände hennes hand mot mitt bröst "den vackraste handen som vidrört mig" Det blev mörkt, mitt hjärtas trumma tystnade. Jag tog mitt sista andetag.

I en rymd av varmt och stilla mörker fann jag en kärnpunkt av ljus. Ett droppande ljus som sakta fyllde mig inifrån. Hennes blod blandades med mitt. Det gav mig kraft att dra mitt första andetag. Jag föddes med huvudet i min älskades knä och jag andades in varje stjärnas rymd. Inom mig fick drömmen om mig själv liv och omedelbar självförverkling. Ett blekt minne blev ett helt rike när jag mötte hennes ögon. Förälskelsen erövrade mig, döden påtagligt nära och livet nytt. Jag drack mig mätt av henne och upplevde för första gången en universell tillfredsställelse i mitt inre. Min berusning fick mig att sväva. Jag kunde följa mina tankar långt bort i evigheten med skärpa och sinnesro. Jag kände mig kärleksfullt omhuldad och bevittnad i min nya existens, av natten och stjärnorna och allt liv som omgav oss.  

Françoise satt tyst och tittade fascinerat på mig. "Du är vacker" hörde jag henne säga i mitt inre. Jag såg på henne och jag såg så mycket mer än tidigare. Hon var den skönaste skapelse jag någonsin skådat. Jag blev lugn och upprymd av att känna våra tankar röra sig tillsammans inom mig. Mitt och hennes vin blandat i samma bägare i en kyss och en odödlig hemlighet.

En stor svart korp flög över oss och jag kände dess vingslag så starkt över mig. Jag rörde mig genom det höga gräset och förtrollades av dess rörelse i vinden. Jag satte örat mot en sten och hörde tidens hjärtslag. En liten kanin skuttade i gräset. Jag tog upp den och strök den över pälsen. Hjärtat slog så fort. Jag lyssnade och höll den så ömt. Hjärtat lugnade sig. Jag kände instinktivt hur min ömhet övergick i lusten efter att sätta tänderna i det lilla djuret. Jag blev rädd och kaninen hoppade skrämt ur min famn. Françoise kom till mig.

- Det är så det fungerar. Blir du rädd blir ditt offer skrämt och skärrat. Är du lugn och följer dina instinkter kan både du och ditt offer njuta av stunden ni delar. Hon räckte över den lilla kaninen till mig. Jag tog den åter till mitt hjärta och strök den till sans. Den här gången följde jag tveklöst min instinkt. Kaninen gjorde inget motstånd. "Du lär dig snabbt". Svaret kom inifrån. 

Françoise gick ut mot det öppna fältet. Jag följde efter. Jag rörde mig smidigt med en ny lyhördhet. Jag smög mig på henne bakifrån och brottade ner henne i gräset. Hon tjöt till och föll skrattande ner i gräset. Jag satte mig över henne och kysste henne. Jag ville ha henne. Hon gjorde inget motstånd. Vi lekte ömsom en förförelselek, ömsom en rovdjurslek. Jag jagade och lätt mig jagas, jag tog henne och jag lät mig bli tagen. Vi vidrörde så många av lidelsens små beröringspunkter. Vi plågades och njöt, vi skrattade och grät. Vi hörde ihop. Vi låg nakna i gräset och talade i natten. Varje fråga var ett stjärnfall, varje svar förde oss närmare soluppgången. När solens första brinnande strålat steg gick vi ner i katakomberna via ruinens källare. Jag lämnade ljuset ovan, för att följa ljuset inom som lyste upp mitt inre så att jag kunde se klart i det kompakta mörkret.

Så började mitt nya liv. 

Jag invigdes på bästa sätt i ett oförglömligt omfamnade. Jag valde att dö för att födas på nytt. Jag ångrade ingenting. Det var först då efteråt som jag verkligen kände att jag hade något att ge som var av värde. Ett ljus inom mörkret som jag kunde tända. Som stjärnorna på natthimlen blev människorna i dess längtan för mig och att låta deras passion få fritt utrymme i våra hemliga rum var ofta ett slut och en ny början. Jag bär dem alla inom mig. Deras önskningar, deras förändringar...

Passionen inom personen, ett ljus som talar alla språk. Lidelsens hemlighet.