Ljudet från en cymbal ljöd genom rummet och tystnaden spred sig. Ridån gick upp och där i skenet från små utplacerade brinnande facklor trädde en man i svart mantel fram. Han hade en stor huva på sig som dolde hans ansikte. Hans gestalt var auktoritär och tystnaden blev omedelbar.

- Frukta inte den som befriar genom döden. Fly icke den som väcker dina begär i mörkrets timma. Stanna hos den som blåser evigt liv i din falnande eld. Mannen höjde sina händer i vilka han höll en bägare och ett svärd. Han höjde sin bägare mot publiken. Publiken höjde sina bägare och drack med andäktighet.

- Nå, träd fram du som kommit för att lätta ditt hjärta.

En kvinna steg fram. Hennes kläder var slitna och trasiga. Håruppsättning hade havererat men hennes blick var vaken och full av liv. Mannen räckte fram sin hand och hon klev upp på scenen. Han gick sedan runt henne, synade henne från topp till tå och stannade mitt framför henne.

- Nå mademoiselle, berätta.

Hans ord var en befallning och en mjuk uppmaning som fick hjärtat att lätta.

Kvinnan började tala snabbt och med ord fulla av lidelse. Berusad av sina känslor tycktes hon inte lägga märke till publiken. Hon beskrev i detalj hur hon hade längtat efter att bli förförd av en präst som hon dagligen talade till genom biktgallret. Hon hade hittat på den ena synden efter den andra för att få komma till honom och bekänna. En sen natt hade hon kommit till kyrkan för att be sin gud om att få sitt heta väsen stillat. Hon bad om nåd.  I skenet från brinnande ljus bad hon under Den korsfäste att låta hennes lidande få ett slut så som hans lidande också hade fått ett slut. Prästen hade kommit till henne för att lyssna till hennes bön. Den unga kvinnan tystnade för en stund.

- Jag kysste honom och han lät det ske. Jag kysste honom djupare och han tillät det. Jag tryckte min kropp tätt mot hans i ytterligare en kyss. Han slet upp mitt snörliv och la sin hand om min hals. Han pressade ner mig på altarplatsens kalla golv. Jag gav honom min kropp och själ. Jag hade lidit nog. Han såg på mig med en blick så fylld av otyglad åtrå. Han tog en dolk med Kristi kors från altarbordet bredvid och sprättade upp mitt snörliv, mina kjolar och underbyxor tills jag låg helt naken i min skapares heliga rum, frigjord från förbudens lagar och regler. Han tog mitt huvud i sina händer och såg på mig med en hunger så stor.

Kvinnan blundade och rörde sina händer över sina bröst och lät dem vandra ner över hennes mage och lår. Det fanns inget teatraliskt över hennes uppträdande. Detta var en verklig händelse som återgavs.

- Jag kysste honom igen och igen. Jag kysste liv och rörelse i bådas våra kroppar. Jag slet bort hans prästkrage, tog tag i hans hår, förde honom till golvet, sög på hans prästkors, slet av kedjan och den svarta dräkten. Jag vandrade ner över hans kropp med tunga och läppar och lät mig fyllas av hans länge tillbakahållna hårda och vilda mansväsen. Jag besteg honom inför den korsfäste och mötte hans blick. Jag var fri. Jag sa till honom att ingen gud kunde ta honom till det eviga paradiset så som jag. Han lyfte mig och jag slöt mina ben runt honom. Jag gav honom makten att bestämma över min kropp. Han frälste mig inifrån och ut, tog mig tveklöst och hårt mot en vägg så kandelabrarna med brinnande ljus föll till marken. Smärtan och njutningen förenades, ändå var det som om lidelsen var en eld som spred sig utan att förtära. Han sa att ingen kunde ge mig syndernas förlåtelse så som han. Kvinnan tystnade för en stund. - Jag kan inte sluta tänka på honom. Han äger min själ. Jag kan inte äta eller sova. Jag håller på att bli galen. Han har väckt något i mig. Hon föll till golvet svettig, gråtandes, sargad av passionens demon som vägrade lämna hennes kropp. Hon tystnade.

Andlöst återvände publiken till rummet i tystnaden som avslutade den unga kvinnans bekännelse. Mannen vände sig om och gick av scenen. En annan man äntrade scenen iförd prästdräkt. Han gick fram till kvinnan som fortfarande låg på golvet. Han böjde sig ner och strök henne över håret. Hon höjde sitt huvud och mötte sin man. Det var samma präst som från kyrkan. Hans blick sa allt. Han höll hennes ansikte i sina händer förde henne till sin famn. Han höll henne så länge. Hon slutade gråta och blev alldeles lugn. Han kysste hennes huvud och hals. Av någon anledning såg han plötsligt på mig. Hans blick förändrades, den blev stilla och rovdjurslik. Han öppnade sin mun och blottade sina tänder. Det var inga människotänder. De var ett rovdjurs. Han begravde dem djupt i kvinnans hals. En innerlig och behaglig suck lämnade kvinnans barm som sjönk in i mannens famn. En stund senare låg hon till synes livlös på golvet. Prästen kysste hennes mun. Hans ögon var fulla av berusning och ömhet. Sen tog han fram en dolk och skar ett djupt snitt i sin vänstra handled. Blodet rann ymnigt. Han förde handleden till hennes mun. Efter en stund öppnade hon sina ögon och där var de igen - rovdjursögonen. Hon sög tag i hans handled och drack som ett nyförlöst barn från sin moders bröst. Efter en stund drog prästen undan sin hand och drog henne upp mot golvet. Hon var vänd mot publiken med prästen bakom sig. Han höll sin hand om hennes hals. På samma gång som han framstod som ett rovdjur med sitt byte talade djupet av situationen öppenhjärtligt. Han var också beskyddaren av denna kvinnas eldiga och nyförlösta hjärta...