Jag stretar emot
min oduglighet
min oförmåga
och min ohanterbarhet

Jag vill fördömma
min förmåga att förleda
min förmåga att föregå
min förmåga att förföra

Hur kan jag blunda för allt detta
hur kan jag inte vakna till liv
hur är detta möjligt?

Jag bider min tid
i ovisshetens dvala
med avgrundens odjur
viskande
och slickande i mina öron

Försöker jag komma undan även straffet?
det finns visst ingen gräns för min fräckhet

Så blek, mjuk och ogreppbar världen ter sig
när ingen annans synder kan jämställas med mina

Jag förgås av skräck och olust
detta ska jag erkänna
och det ska aldrig undgå mig
men jag önskar andra att avstå

Så för att bevara jordens rundning
antar jag en annan form
det är viktigt att urskilja
det onda från det goda

men det finns en bedräglighet i att erkänna synder
det får andra att vilja förstå och förlåta

- låt henne gråta sina tårar
det kanske renar hennes själ
då sanningen står inför henne

men minnet av den som avslöjar sanningen
blir sällan välsignat
utan för alltid en påminnelse
om den som visade världen var det smutsiga finns.......