Kapitel 14:
Livets lotteri och alla dom där förbannade nitlotterna

Där fanns Slobodan, en tystlåten exiljugoslav som inte drog sig för att i sina förfäders stolta tecken dansa zigenarvals med fällkniv. Denne reslige, svartmuskige man, som i en enkel handvändning kunde få vuxna män att darra och lägga benen på ryggen bara för att i nästa stund med hjälp av sin gamla fiol få deras kvinnor att smälta som vax i hans vana händer, lämnade ingen oberörd.

Där fanns Einúr, islänningen som gick med bar överkropp i ur och skur. Det spelade ingen som helst roll om vindarna blåste isande kalla över Österlens öppna vidder. Einúrs far Torstín föddes och dog iförd endast ett litet livstycke av sälskinn i en liten grotta en bit utanför Reykjavik och av respekt för sin far vägrade Einúr bära både tröja och rock. Einúr lät sig inte ens påverkas av det faktum att man funnit hans far ihjälfrusen vid blott tjugo års ålder.

Där fanns Hans Koskinen, den segaste kåkfararen på denna sidan Ryssland. Det sades att han suttit i alla landets fängelser och att han från den dag han fyllt tretton inte varit på fri fot mer än tre veckor i streck. Vad mera var så sades det att han hade hela finska vinterkriget i detalj återgivet i en serie minutiöst utarbetade tatueringar på ryggen. Han var inte för blyg för en vardagsfylla utan brukade säga att ”vore det ti dagar istället för sjy så hade ja sypit ti dagar i veckan” på sin klingade finlandssvenska. Och då menade Hans Koskinen inte en fylla på brännvin och öl utan då menade en hederlig finsk tokfylla på bensin och gasolsprit. En sån där fylla som krävs för att hålla kroppen varm genom en hård finsk vinter.

Där fanns Bulan Brolin, skurk och bråkmakare av finaste slag. Bulan åkte fast för snatteri för första gången då han var knappt fyra år fyllda och sedan den dagen var hans fotoalbumet kantat av stölder, slagsmål och fängelserevolter.

Bulan mötte Hans Koskinen på Tidaholm och en sen novemberkväll rymde dom tillsammans. I tre långa månader satte dom skräck i varenda stuga mellan Mälaren och Ales stenar. Vart helst de drog fram plundrade dom och härjade. Ända tills en dag då dom mötte Einúr Torstínsdottir sittandes på kajen i Smygehamn. Det var mitt i vintern och snön låg djup. Isen glittrade över vattnet och solen tittade fram bakom molnen endast för ett ögonblick i sänder. Einúr hade i vanlig ordning ingenting på överkroppen vilket förvånade Bulan och Hans Koskinen en aning och i sin tur föranledde till att de båda skurkarna slog sig ner bredvid islänningen. Einúr förklarade att han hade för avsikt att vandra hem till Island över isen eftersom klimatet på Österlen var på tok för milt och inte alls satte honom på prov. Bulan som inte var dummare än att han luktade kosing på banken föreslog att dom skulle göra en affär av det hela och sagt och gjort, innan Einúr stod redo att vandra över oceanen kantades hamnen av nyfikna turister som för en enkel peng fått köpa biljett till spektaklet. Ståplats på första parkett hette det. Att isen tunnades ut snabbare än väntat gjorde inte turisterna besvikna. Och när en stelfrusen Einúr firades upp ur en vak klappades och hurrades det en lång stund. När väl Einúr sedan skrivits ut från hospitalet i Ystad delade Bulan broderligt med sig av de lättförtjänta pengarna och snart föddes idén till Bulans Tivoli. Einúr hade en vän i Lomma som hette Slobodan och kom från Jugoslavien. Han var zigenare och drog omkring på nöjesfält och campingplatser på jakt efter lätta byten. Han stal och lurades från morgon till kväll. Slobodan tog morgontåget till Ystad och snart var arbetet med tivolit i full gång.

Under sommarsäsongen höll tivolit till på Österlen men frampå höstkanten lättade man ankar och drog ner mot Tyskland och Polen. Tivolit blev tämligen populärt och gick närapå runt ekonomiskt, men det bekymrade inte Bulan det minsta för varje kväll skickade han ut Slobodan och Einúr och Hans Koskinen att plundra och härja i granngårdarna medan de som skinnades var och roade sig på Bulans Tivoli. Idioterna på Österlen anade inget ont så år efter år kom dom tillbaka och år efter år plundrade och härjade dom i samma gårdar.

Åren gick och tivolit växte och Bulan anlitade arbetskraft från de ställen de drog igenom. Förutom Slobodan, Einúr och Hans Koskinen avlönade Bulan nu ytterligare tre hårdföra karlar. Den arbetsskygge Bjarne från Odense som alltid pratade om att han skulle ta med dom allihop till Legoland så fort han fått ihop tillräckligt med pengar och som varit med i varenda tävling som någonsin skyltats på baksidan av en tuborgetikett. Den sympatiske Jaan från Polen som arbetade i stort sett gratis i tron att överskottet gick till ungdomsidrotten i Polen. Och så var där ju Orust. Orust, Stellan Ströms gamle vapendragare och kumpan. Orust som fått sitt namn efter en karg ö på västkusten som hans föräldrar besökt på sin bröllopsresa.
Det regnade hela den veckan.

När Stellan försvann hamnade Orust i en liten svacka som läkarna i Simrishamn kallade depression. Allt blev svart och varken folköl eller flakmoppar kunde få Orust att dra på mungiporna. Men när så Bulans Tivoli drog igenom byn sipprade lite ljus in genom mörkret och Orust hörde sitt kall. Bland lögnare och banditer hade han alltid trivts bäst så valet var inte svårt alls. Han tog således anställning hos Bulan Brolin och följde gladeligen med ut på allehanda plundringståg och tjuvstreck.

Orust var trettiofem och livet hade börjat på nytt.

Efter att Orust slagit följe med Bulan och hans hejdukar dröjde det inte länge förrän han började kila stadigt med Bie. Bie var hans livs kärlek och den enda som han kunde dela sina minnen av Stellan med. Han tyckte mycket om att sitta i sin husvagn tillsammans med Bie och höra ljudet från folket som roade sig därute på tivolit medan han och Bie hånglade så att husvagnen skakade. Men mest av allt tyckte han om att sitta och lyssna när Bulan pratade efter stängning.
När kvällen var över samlades dom allihop i Bulans husvagn för att få sin beskärda andel och för att lyssna lite på Bulan.
”Livet är ett lotteri. Ett förbannat jävla lotteri. Det gäller att kunna spela falskspel, annars är man knullad på förhand. För det finns en jävla massa nitlotter ska ni veta. Det lönar sig inte att sitta och runka och hoppas på det bästa. Man måste gräva lite själv om man ska hitta vinsten. Det lärde jag mig på kåken. Där lärde jag mig minsann en hel del om alla dom där förbannade nitlotterna.”
Och så log han lite snett och nickade mot Hans Koskinen. ”Eller hur du, Hasse Koskit?”
”Jovars”, sa Hans Koskinen och tog en klunk av kylarspriten.

Mycket kunde man säga om Bulan och hans gelikar, men tråkigt det hade dom aldrig. Alltid var det nånting som hände. Än var dom på flykt från den lokala polisen och än var dom på plundringståg genom öststaterna.

En dag dök det upp en arg man på tivolit. Det var Hans Koskinens bror Antii från Finland. Antii pratade bara finska och det gjorde varken Hans Koskinen eller någon av dom andra. När Hans Koskinen var tio hade han och hans mor flyttat till Sverige medan Antii och hans far stannat i Finland. Sedan den dagen hade Hans Koskinen inte sett sin bror Antii. Då och då hade det emellertid hänt att ett brev ramlat ner i brevlådan vid någon av landets många anstalter. Eftersom Hans Koskinen varken kunde läsa eller skriva och dessutom inte förstod ett ord finska hade man fått läsa upp breven för honom. Det visade sig att hans bror Antii var Finsk nationalist och inte hade mycket till övers för små grabbar som lämnat Finland och blivit ”låtsassvenskar”. Hans Koskinen svarade aldrig på sin brors brev men Antii fortsatte sitt enträgna skrivande. Några veckor innan det att Antii dök upp på tivolit fick Hans Koskinen ett brev där det stod att han var officiellt förlåten av Antiis nationalistiska parti och att han nu kunde återvända i säkerhet till de tusen sjöarnas land. Hans Koskinen tänkte inte mer på saken utan tog sig en rejäl sup och slängde brevet.
Men så stod han där en dag. Antii Koskinen. Hans Koskinens bror som hatade alla som inte var från Finland. Och han hade kommit för att hämta hem sin bror.

Det var Orust som upptäckte honom. Han vaknade tidigt den morgonen av att någon strök omkring utanför hans husvagn. Med kniven i handen och snoppen dinglande for han ut ur husvagnen för att skära halsen av vad han misstänkte vara ”en snutjävel som gått vilse”. Men han hittade ingen utanför husvagnen. Det enda han såg var Hans Koskinen som stod och kisade elakt i morgonsolen.
”Hans Koskinen, haur du sitt nån häer ude?” ropade Orust mot honom.
Hans Koskinen rörde inte en min, han bara spottade i gruset och vände på klacken. Orust skakade på huvudet men anade inget oråd även om han nog tyckte att Hans Koskinen bar sig lite underligt åt den där dagen. Han gick tillbaka till husvagnen för att slänga på sig lite kläder och återvände sedan ut i morgonsolen. Eftersom Hans Koskinen var försvunnen gick Orust bort till hans husvagn för en morgonsup och lite tilltugg. Men när Orust steg in i Hans Koskinens husvagn låg Hans Koskinen och sov.
”Hans Koskinen, ligger du å slaggar din jaevel? Du va ju foer faen ude innan.”
Hans Koskinen vred på sig och muttrade ”vad faan sir du din saatans djävul” varpå han sträckte sig efter buteljen bredvid sängen.

Efter hand visade det sig att mannen Orust sett utanför sin husvagn på morgonen inte varit Hans Koskinen, utan mycket riktigt Hans Koskinens bror Antii. När Antii så småningom gav sig till känna gick han i rask takt fram till Hans Koskinen och slet utan ett ord av honom hans flanellskjorta. Han synade noggrant tatueringarna på Hans Koskinens rygg och tog således av sin egen skjorta för att visa upp en näst intill identisk uppsättning tatueringar på sin egen rygg. Tatueringarna på Antiis rygg visade sig vara en skildring av oroligheterna strax före det finska vinterkriget och detaljrikedomen i konstverket rörde Hans Koskinen till tårar.

Den kvällen söp bröderna Koskinen tillsammans för första gången sedan dom var barn i Finland. Det blev en lång och arbetsam kväll.

Framåt natten då Antii slutligen domnat av hivade Hans Koskinen upp honom på sin rygg och bar iväg med honom till Ystad. Där satte han sin bror Antii på tåget till Finland och återvände sedan till tivolit och dom andra. ”Ja djävlar, int ska man behöva supa ensam int” sa Hans Koskinen och slängde över flaskan till Orust.
”Näe, foer faen” svarade Orust och skrattade.

Not ang. Heribertus

Sången om Heribertus

Det hade varit en hård vinter på Österlen. Tjälen skar alltjämt i Heribertus fötter. Han hade varit Rolf, men inte längre. Han bar ej skor, ty han var en konstnär och en enkel människa. Han drack ej sprit, nej, hans sinne var så rent som snön på marken.
Låt den ärlige Heribertus träda fram i vinterkylan. Sommaren skall komma snart. Låt den snåle turisten kasta första stenen. Och låt den talanglöse sprätta lera på den störste konstnären. Han var här, men nu är hans tid förbi. Sommaren är här och Heribertus är en vintersjäl.

Denna text lät Siskel publicera i Ystad Allehanda strax efter att han fått höra att Rolf ”Heribertus” Molander tagit sitt öde i egna händer och kastat sig ut i havet vid Ales stenar. Det förmodade självmordet visade sig sedermera vara hörsägen och säkrare källor intygade att Rolf snarare rullat ner från slänten ut i vattnet och att han inte alls dragit på sig något annat än en envis förkylning. Han uppskattade emellertid Siskels tänkvärda rader så till den grad att han målade ett jättelikt oljeporträtt av Siskel som korsfäst martyr bredvid en liten ankdamm. Detta blev inledningen till en lång och utdragen hyllningsprocess de båda Österlenskonstnärerna emellan. Förvisso var det sant att de båda länge hyst en ömsesidig avsky för varandra, men efter Heribertus storslagna död och återuppståndelse blev konstnärernas hyllningsmaraton en prestigefylld kraftmätning som ingen av de två verkade vara varken kapabel eller ens särskilt villig att avsluta.