Kapitel 17:
Kvartsamtal

Siskel stelnade till när han såg boken som Bodil höll i sina händer. ”Över min döda kropp,” utbrast han förskräckt. ”Aldrig att han läser den där lilla slynans smutsiga tankar. Vet du vad det är? Det är litterär dupering. Det är ett övergrepp på den seriösa historieskrivningen. Det är skamlöst. Det är banalt. Det är en efterhandskonstruktion. En dokusåpa. Det är pacifistisk onani.” Siskel var så ursinnig att han blivit alldeles röd i ansiktet. Hela han darrade och han hämtade sig inte förrän Bodil stoppat tillbaka boken i sin väska. Siskel blängde på Bodil. ”Du är ju nazist”, sa han och reste sig och gick.

Så var kvartsamtalet överstökat för den här gången, tänkte Bodil och pustade ut. Hon tröstade sig själv med att det skulle dröja minst tre månader innan hon skulle behöva se Siskel igen.
Tidigare samma vecka hade Eskil kommit hem från skolan med en lapp som informerade hans far om ett förestående kvartsamtal med Bodil, Eskils lärarinna. När Fingal fick lappen i sin hand började han genast oja sig och beklaga sig över att den lokala färdtjänsten fortfarande vägrade ta hans tillstånd på allvar och att en resa på egen hand in till byn var detsamma som en säker död. Siskel däremot, som råkade gå förbi och hörde Fingals klagosång, sken upp som en sol när han fick syn på lappen. Han hade länge velat säga både ett och två ord till Eskils klassföreståndarinna. Allt för att hjälpa henne styra in Eskil på den rätta banan. Han planerade dessutom att föreslå en serie gästföreläsningar i ämnet ”enväldsstyre genom tiderna” i vilket han gjort en djupdykning sedan en längre tid tillbaka.
När Siskel dök upp en solig eftermiddag möttes han av en förtjusande Bodil med vårblommor i håret. Siskel visste inte mycket om Bodil men han hade hört Eskil repetera ”Internationalen” inför skolavslutningen och det tyckte han verkade synnerligen lovande. Samtalet började som sig bör lite trevande, men när artighetsfraserna var överstökade så närmade sig Bodil de lite känsligare ämnena. ”Eskil är ju en ovanligt intelligent liten kille,” började Bodil försiktigt, ”och det är ju makalöst att han brinner av ett sånt politiskt engagemang, ju.” Siskel nickade instämmande. ”Men ibland verkar han vara lite förvirrad tycker jag. Det verkar lite som om en del av åsikterna liksom har blivit pådyvlade honom.” Siskel skärpte blicken en aning. ”Hur så?” undrade han nyfiket. ”Jo, det verkar som om han har fått en del saker om bakfoten.” ”Som vadå?” undrade Siskel igen. ”Jo, mitt i ett långt anförande om solidaritet och jämlikhet så kan han hänvisa till Hitler som proletariatets urfader och sånt där,” berättade Bodil bekymrat. Siskel log stolt och tittade oförstående på Bodil. ”Ja, jag tänkte bara höra om det kanske var så att han umgicks med någon nazistsympatisör eller något sådant?” fortsatte Bodil. ”Absolut inte,” svarade Siskel bestämt. ”Nehej, nej, men var kommer då allt det här pratet om Hitler ifrån då?” försökte Bodil. ”Hitler var inte nazist,” svarade Siskel uppriktigt. Bodil stirrade oförstående på honom. ”Nehej, nej, men det var han väl ändå,” försökte hon. ”Nej,” svarade Siskel tillrättavisande. ”Vad var han då?” undrade Bodil nervöst. ”Han var konstnär och filosof,” förklarade Siskel, vars tålamod började tryta en aning.

Bodil som insåg att samtalet inte skulle leda någon vart tog fram sin stora läderväska och började leta i den. ”Jaha, ja, du kan väl ge den här boken till Eskil i alla fall. Jag tror att han skulle må bra av att läsa den.” Siskel tittade misstänksamt på Bodil. ”Vad är det för bok?” undrade han. ”Den heter ‘Anne Franks dagbok’,” svarade Bodil.