Kapitel 16:
Ragnarök – Lars-Lars födelsedagsfest

Balladen om Lars-Lars

Han sutto där han sutto, den lillgamle, den skamlige.
Hans tunga varde bunden, men hans blickar andas. Av ondo.
Nu äro dagen här.
Nu har han krälat under tio höstar, tio vintrar, tio vårar, tio somrar.
Och må regnet falla på hans kropp som den dagen han föddes. Att tvätta hans smutsiga buk och hans vidriga anletsdrag.
Men en dag skall också han blomstra. Mot hans vilja skall hans knoppar slå ut och han skall tvingas ur sin sele. Han skall tala som den vise och icke längre kopulera med sig själv och befläcka sina nära.
Lars-Lars, hör mina ord.
Res dig ur ditt trötta slummer.

Detta korta prosastycke skickade Siskel in till Ystad Allehanda för publikation i god tid innan Lars-Lars tioårsdag. Han bad speciellt om en central plats på sidan med födelsedagsannonser och dödsrunor. Innan tidningen gick i press ögnade chefsredaktören i Ystad i vanlig ordning igenom den pinfärska tidskiften bara för att i all hast stryka Siskels text ur numret med motivationen att den var ”på tok för vulgär” och ”kunde verka anstötlig för plenum”.
Siskel rasade i veckor över ”den fascistuida chefsredaktören” och hans ”amerikaniserade skittidning”. Uppståndelsen kring födelsedagsannonsen ledde så småningom till att Siskel föga oväntat tog saken i egna händer och helt enkelt startade sin egen dagstidning. Tidningen som han valde att kalla ”Sanningen” gavs ut i två veckor och tre dagar och bestod i stor utsträckning av väldigt privata dagboksutdrag varvat med ursinniga provokationstexter. Det fanns med andra ord inte mycket av nyhetsvärde i Siskels tidning, men det var väl inte heller Siskels avsikt när han satte sitt ”forum för sanning” i pränt. Men tidningen öppnade förvisso möjligheter för Eskil som dittills aldrig lämnat ut sina alster för allmän beskådan. Och den resulterade icke desto mindre i ett par intensiva veckor i motionsspåret för Fingal som tvingades ut varje morgon innan solen gått upp för att cykla Österlen runt och dela ut Siskels milt uttryckt impopulära morgontidning.

Så kom då den stora dagen. Dagen då Lars-Lars fyllde tio. Och det blev fest.
Fast egentligen rörde det sig faktiskt om två fester som låg i kollisionskurs med varandra.
En hade Siskel planerat. Han hade bland annat förberett ett massdop av alla sinnessvaga och hade vidare för avsikt att skrämma bort alla idiotfasoner ur gästerna med hjälp av ett antal fågelskrämmor han planerade låta uppföra på gårdsplanen.
Och så var det en fest med vikingatema som Lars-Lars klasskamrater valt att kalla för Ragnarök.
Föga överraskande var det Lars-Lars och hans envetna klasskamrater som gick som segrare ur striden. Det skulle bli en vikingafest och den skulle heta Ragnarök.

Redan dagen innan festen anade Tommelilla ugglor i mossen. Han strök som vanligt omkring utanför ladan när han råkade höra hur Lennart och Lennarth pratade förtroligt med varandra. ”Imorgon är det bögjävelns tur. Fy fan vad han ska brinna utav bara helvete.”
Tommelilla gillade inte vad han hörde. Han visste inte riktigt vilken bögjävel dom menade, men hur han än vände och vred på det så lät det inte bra. Tommelilla gick hem och söp på saken.
Senare samma kväll dök Lennart och Lennarth upp utanför Tommelillas dörr. Dom ville beställa etthundra liter brännvin till kvällen därpå och nu om inte förr blev Tommelilla riktigt nervös. Han lovade att han skulle ordna så mycket han kunde för han ville inte hamna i trubbel med Lennart och Lennarth om han kunde undvika det. Nog för att han var större än dom båda tillsammans men han var allt lite orolig för vad deras små lömska mongoloidhjärnor kunde koka ihop.
När han blivit av med Lars-Lars lakejer satte han av mot ladan igen. Han ville veta mer.
Den här gången smög han sig ända fram till ladans vägg. Han letade upp en liten springa i väggen som han kunde titta in igenom. Ladan myllrade av små underliga människor och aldrig förr hade han sett så många rullstolar och mjukisdräkter som den dagen.
Den dagen gick mer än en personlig assistent sysslolös.
Det var svårt att se vad som egentligen hände därinne för det var en väldigt liten springa som Tommelilla hittat. Men det verkade väldigt trångt och det luktade hemskt illa inifrån ladan.
Han tyckte sig ändå kunna urskilja ett långbord och någon form av järnkittel som hängde över en stor eldstad. Långt borta i dunklet skymtade han något som påminde om ett majbål. En samling brädor som staplats i en prydlig hög. Framför högen av brädor stod den autistiske pojken Bruse och i en rullstol bredvid satt Lars-Lars.
”Eskil, FOFF!” sa Bruse och sköt ut med armarna. Lars-Lars tjöt av skratt, klappade i händer och vrålade ”LAUS-LAUS, LAUS-LAUS, LAUS-LAUS”, och så utbröt ett allmänt tumult inne i ladan som fick Tommelillas huvud att värka och tvingade honom att lämna ladan för att söka tröst hos arbetarens bäste vän.

Inne i huset var allt som vanligt. Siskel surade över att man tagit ifrån honom huvudansvaret för födelsedagsfesten, Fingal låg på sängen och inbillade sig att han såg ett välkomnande ljus stråla från taket, Eskil författade ett längre brev till Fidel Castro där han svor honom sin eviga trohet och passade på att undra om han inte kunde få en autograf och Bie som för ovanlighetens skull var hemma en liten stund gjorde sig redo för en helgvistelse i Simrishamn tillsammans med Orust och Bjarne från tivolit.
Man hade låtit meddela Siskel att det skulle bli vikingafest tidigare under dagen och hade då samtidigt passat på att länsa hans garderob i händelse av att där skulle finnas vikingainspirerade kläder. Bara tanken på att varenda handikappad idiot i hela Österlen sprang omkring i hans kaftaner och saronger gjorde honom illamående, men han bet ihop och målade en helsvart tavla. Fingal hade förkunnat att han med största sannolikhet inte kunde visa sig på festen eftersom han ville leva sina sista dygn i stillhet och ensamhet och med det sagt hade han låst dörren till sängkammaren. Eftersom Bie skulle ta sig till Simrishamn den långa vägen, d.v.s. med Epa-traktor, så var hon tvungen att resa så fort hon packat ner sin läderjacka och sin kniv. Således var det endast Eskil som kunde komma på Lars-Lars fest.

När Tommelilla vaknade tidigt följande morgon efter en sjuhelvetes arbetarfylla mindes han i vanlig ordning ingenting av föregående dag. Men när han såg att hembränningsapparaturen gick på högvarv kom han ihåg Ragnarök och dom etthundra liter brännvin han lovat att han skulle leverera till festen. Det dröjde inte speciellt länge förrän han drog sig till minnes majbålet och Eskil och den brinnande bögjäveln.
Han satte flaskan till mun och tog sig en funderare.
Inom kort stod han vid bränningsverket och skruvade och donade och snart såg han ganska nöjd ut. Tämligen ful, men nöjd.
När Lennart och Lennarth så småningom dök upp överlämnade Tommelilla en ansenlig mängd sprit till dom. Som ersättning för besväret räckte Lennart och Lennarth högtidligt fram en stor del av innehållet ur Siskels garderob. Tommelilla stirrade på byltet som han insåg att han måste återlämna snabbt som tusan om han var rädd om skinnet och stängde dörren framför mongoloiderna.

Eskil stod framför spegeln i hallen och rättade till sin basker. Han hade klätt sig i en ny uniform han låtit sy upp strax innan festen. Uniformen var en nära nog exakt kopia av de uniformer som juntan i Chile burit under de historiska gerillaattackerna. Även om det bara var en fest för samhällets utstötta så såg inte Eskil någon anledning att rucka på sina principer. En soldat är en soldat.
Med sin östtyska militärrock under armen marscherade han stolt ut på gården och fram till ladan där festen skulle hållas. Över ladans dörr hade man fäst en kartongbit där någon med spretiga bokstäver skrivit ”MIDGORD”. Eskil knackade på och snart öppnades dörren av två synnerligen oattraktiva unga damer utklädda till förföriska valkyrior. Eskil ryggade tillbaka en aning men glömde snart bort flickorna när han fick syn på sin bror.
Rullstolen hade man virat in i aluminiumfolie och Lars-Lars själv satt med bar överkropp iförd endast någon slags pälskalsong och en söndrig vikingahjälm för små barn. Hans feta mage var inoljad och vikingahjälmen var så liten att Bruse var tvungen att stå bakom Lars-Lars för att hålla den på plats.
Ladan var belamrad med gäster. Det verkade faktiskt som om hela särskolan med undantag från kollegiet tagit sig dit. Eskil kände sig lite illa till mods. Han visste att han inte riktigt passade in här och han hade inga avsikter att stanna längre än nödvändigt.
”Laus-Laus”, sa Lars-Lars och gästerna tog plats vid det långbord som dukats upp.
På bordet låg flera oöppnade plastförpackningar med grillkorv, Lars-Lars favoriter, och en hel massa dunkar brännvin. Hur Lars-Lars fått tag på sprit ville inte ens Eskil veta. Han ville bara ut. Men det skålades en och två gånger och sen blev det svart.

Tommelilla som betraktade festen från sin lilla glugg på andra sidan ladan flinade brett när dom tuppade av en efter en därinne. Det var en rejäl omgång doning i drickat, det hade Tommelilla sett till. Sju gånger starkare än vanligt. Tommelilla reste sig och smög in i ladan där han hivade upp Eskil på ryggen för att strax smyga ut igen och lämna av honom tillsammans med Siskels kläder framför huset.
Efter Ragnarök var det lugnt på gården ett litet tag till. Men det som en gång sats i rörelse det rullar i allmänhet på tills allt i dess väg är jämnat med marken. Och så också den här gången.

Kort kommentar rörande Siskels söndagsskola

Sång för Österlen

En frälsare i norr, en frälsare i söder
En frälsare på Skånes höga slätt
Somliga får stanna, andra måste gå
rannsaka dig själv och välj din lott
gamla som unga, stora som små
Var ärlig mot din moder och din fader

ref:
Du röda ungdom
av Österlen
ta till vapen
vi måste upprätthålla vårt stolta arv

Jag minns den gamla storhetstid, när landet mitt var mitt
och ingen traska fritt över våra gränser
Nu måste somliga stanna, men andra måste gå
så rannsaka dig själv, och spela rent
Jag lyssnar ej till statsmän, jag lyssnar till vår herre
och han säger att hans tålamod är slut
så,

ref:
Du röda ungdom
av Österlen
ta till vapen
vi måste upprätthålla vårt stolta arv

kör:
Österleeen
låt mig slumra i ditt proletära sköte
Österleeen
oooh Österleeen

Sångtexten ovan var ursprungligen avsedd för Siskels söndagsskoleklass. Siskel höll nämligen söndagsskola under fyra söndagar en sommar. Men på den fjärde och sista söndagen dök det händelsevis upp en sommargästande familj från Tyskland som hade för avsikt att låta sin nioåriga dotter Leni få sig ett andligt mål mat om söndagsmorgnarna. Då de steg fram för att hälsa och presentera sig på hjälplig svenska for Siskel upp och fattade tag om familjefaderns hand, varpå han stolt och oblygt utbrast ”Heil Hitler”. Familjen drog sig av förklarliga skäl hastigt tillbaka under stort förtret och anmälde sedermera Siskels beteende till STF (Svenska turistföreningen) som i sin tur såg till att söndagsskolemötena upphörde med omedelbar verkan. Det visade sig dessutom inte vara första gången tyska turister råkat ut för provokatören då flera redan lurats in på någon gudsförgäten avkrok i tron att de följt Österlens konstrunda bara för att mötas av en galning som vrålat ”Heil Hitler” efter dom.

Vid beskedet om söndagsskolan muttrade Siskel någonting om hycklare och så surade han ett litet tag.

När nyheten om Siskels dolda talanger nått föräldrarna till dom barn som närvarit under de första tre mötena beslöt dom sig för att närmare undersöka vad det egentligen var barnen fått lära sig under Siskels ledning. Upptäckten fann dom vara upprörande. Det visade sig att barnen tutats i någon osammanhängande smörja av gammaltestamentlig sedelära, nationalsocialistisk etik (d.v.s. nazipropagandistsikt dravel) och en hel del bevingade ord av någon fascistisk filosof till krigsromantiker som kallade sig Gdansk. Det blev helt enkelt till att ligga lågt några veckor för Siskel.