Kapitel 18:
KPML (xl-r)

Det tog inte lång tid förrän Bodil ville bjuda in Eskil i hennes cirkel. Hon var stensäker på att Eskil skulle utvecklas till en underbar revolutionär, bara med liten, liten hjälp från gott håll. Bodil såg illa på Siskels påstådda undervisning i den rätta läran, även om hon visste att hans hjärta fanns till vänster så hade han missuppfattat väldigt mycket i böckerna. Och allt detta prat om en stad som själfull filosof? Det kunde inte vara bra för ett barn med allt detta virrvarr av hel, halv- och osanningar. Nej, Eskil skulle tutas i den rätta läran, av det rätta folket. Österlens oövervinneliga intellektuella elit, de stora akademikerna, traktens stora tänkare. KPML (xl-r). Det Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (extramycket-revolutionärerna).

Det var en samling konstnärer, förskolelärare och egenutnämnda tänkare som tyckte att de rådande partierna drev en för lam linje. De såg dock ett litet hopp i KPML (r) och i deras politik, men de ansåg sig vara lite mer revolutionära än alla andra. Så det blev extramycket-revolutionärerna. De sa nej minst dubbelt så många gånger, de bar alla Afrikainspirerade kaftaner och pratade med en sådan oerhörd dialekt att ingen kunde tyda ett endaste ord. Aslan var deras partiledare, även om han hellre söp sig ordentligt berusad än höll ett tal på en årsstämma. Om sanningen ska fram så hade Aslan faktiskt aldrig varit på ett endaste av KPML (xl-r):s möten; han visste nog inte ens om att han var deras partiledare. Men han var ett bra affischnamn och det lockade folk.

Och in i denna församling drogs Eskil. Han blev invigd på ett av partiets månadsmöten, där alla samlades runt ett stort ekbord hemma hos Sinkadus, partiets ordförande. Det sattes öl och vin på bordet och alla 13 samlades.

-Hör upp! Sinkadus lät sin dova röst borra sig genom medlemmarna. –Nu är det nytt möte, och nu jävlar!
-REVOLUTION!, skrek de tolv andra.
-Sanning, svarade Sinkadus. –Nu ska vi snart ta fram facklorna igen. Han blickade upp mot skyn. –Ni vet alla att vi har väntat länge.
-Allt för länge, svarade församlingen sorgset.
-Och vi har inte alltid lyckats med våra mål, sa Sinkadus och tittade ner på golvet.
-Väldigt sällan, svarade församlingen.
-Vissa vågar kalla vår ideologi för en utopi, väste Sinkadus fram.
-Nackskott, nackskott, ropade församlingen upphetsat.
-Men det är dom som ryker först när revolutionen sveper över landet!, skrek en upphetsad Sinkadus. -Det är dom som får smaka på hämnden först!
-Vi ska spetsa dom på högafflar, skrek församlingen.
-Och skära av deras huvuden med rostiga tillhyggen, vrålade Sinkadus.
-Och länsman ska åka i backen! svarade församlingen.
-Och borgarsvinen ska torteras till döds! skrek Sinkadus
-Och så ska vi bränna ner Larssons gård, skrek Hans med sin gälla röst.
Då blev det tyst.
-Vi ska bränna ner hans jävla hus och hans jävla trädgård! fortsatte han. Borgarbrack är vad han är!
-För fan Hans, Larsson jobbar på reningsverket, sa Sinkadus. Han är en vanlig socialdemokrat.
-Det visar inte hans hus eller trädgård på. Deras välskötta status visar på tendenser som jag inte tycker om!
-Som vad? frågade Sinkadus.
-Som om att han aspirerar att gå upp i graderna, eller ännu värre, att han vill att andra ska tro att han har det bättre än hans jobb påvisar. Hans skakade på sitt huvud. –Det jävla svinet ska brännas levande.
-Visst, svarade Sinkadus, klassförrädare ska inte komma undan. Men Larsson är ju fan en bra kille. Heindrich, hjälpte inte han dig när du skaffade dig ett Ballingslöv-kök?
Heindrich nickade. -Han är en jävligt händig kille.
-Han fixade mitt avlopp förra hösten och tog inte en spänn för det, hostade en märkbart skäggig förskolelärare fram.
-Det är fan märkligt, svarade Borstam, en bastant revolutionär. –Sa du inte att han var socialdemokrat?
Sällskapet skrattade.
-Men han har en borglig trädgård, skrek Hans och dunkade sin lilla näve i bordet, nu illröd i ansiktet. –Min egen lilla arbetareträdgård ser ut som ett härbärge bredvid! Jag ser fan inga revolutionära revolutionärer här, bara en bunt flaggviftare och papperskommunister! Fy för helvete för er!
Med de orden la sig Hans med ansiktet ner mot golvet. Sällskapet stod blickstilla en stund.
-Så här är det varje gång, suckade Borstam.
-Tala inte ont om någon Borstam, uppmanade Sinkadus. –Du vet vad vi alla anser om fascister.
-Men det händer varje gång, fortsatte Borstam. Hans eldar upp sig och kräver att vi ska bränna ner hans grannes hus för att han har finare trädgård än honom. Och när vi pratar om socialism eller för en diskussion om oktoberrevolutionen, är han med aktivt? Nej, då sitter han och surar. Men när vi börjar tala om den stundande revolutionen, då dunkar han näven i bordet, blir illröd i ansiktet och kräver att vi ska bränna ner hans grannes förbannade hus och trädgård.
-Försiktigt Borstam, du trampar på farlig mark, svarade Sinkadus.
Heimlich reste sig försiktigt upp. –Jag känner till gatan du vandrar på Borstam. Och jag minns den väl! Paradgatan i självaste Berlin, den största gatan i staden! En stor konvoj var det, med en liten, mullig gubbe med konstig mustach i den främsta bilen! Han minns jag mycket väl! Vad var det nu han brukade säga?!?

Eskil hade stått tyst och lyssnat hela tiden, men här såg han sin chans. Han visste exakt vad den lilla gubben brukade säga, det hade Siskel bankat in i honom vid flera tillfällen. Och nu såg han sin chans att imponera på den intellektuella församlingen. Han ställde sig upp på sin stol och skrek med övertygelsens röst: -SIEG HEIL! SIEG HEIL! SIEG HEIL! Vid detta tillfälle slog han ut med högerarmen, stampade med högerfoten på stolen och vände sig runt 45 grader för att fortsätta. -SIEG HEIL! SIEG HEIL! SIEG HEIL! sa han och koncentrerade sig för att ha sin mest stålsatta blick. Nu skulle han imponera på de gamla gubbarna.

Sällskapet var i chock, alla tittade på den unge pojken som vrålade som besatt. Dom visste att Bodil skulle inviga en sällsynt talang, en sann frihetskämpe, en riktig revolutionär i partiet. Han skulle visst vara en riktig agitator, och han klädde sig enligt partilinjen. Men vad var detta?
Det var Heindrich som besinnade sig först.
-En FEMTEKOLONNARE!, skrek han och slängde sig över Eskil som nätt och jämnt slank ur hans grepp.
-Vrid nacken av förrädaren!
-Det...det...det...nazistäcklet, fortsatte Sinkadus. –Lappa till den jäveln.
-Jag ska visa han vad min far brukade göra, morrade skäggubben fram.
-Mot min granne! vrålade Hans.
Eskil visste inte vad han hade gjort för fel, han visade bara sin (och Siskels) beundran av en stor och missförstådd konstnär. Inte visste han att det skulle ogillas av en mindre samling revolutionärer, han trodde tvärtom. Han trodde att de skulle uppskatta hans akt, kanske till ock med en applåd skulle vara befogad. Men nu fick han rusa ut ur dörren med tolv arga socialister efter sig (Bodil satt och grät vid ekbordet), och Eskil hann precis undan.

Siskel blev inte den gladaste dagen efter när han fick höra historien vid frukostbordet.