Kapitel 20:
Ändarna börjar mötas

Nu kanske läsarna tror att det har gått illa för Tommelilla, att han har fallit i händerna på Bulan och hans tivoliliga? Då kan jag trösta Er med att säga att så icke är fallet. Men en våldsam fylla och en kost som endast består av potatis kan få den starkaste på fall, så även den vekaste. Tommelilla föll ner i mörkret, så som han gjort så många gånger förut. Och dagen efter mindes han inte mycket av vad hans betraktelser sagt till honom. Han mindes emellertid en sak speciellt starkt, att Bulan och kumpanerna talat mycket om Lars-Lars och folket från särskolan, dom hade skrattat och härmat deras beteende. Han trodde då att det bara handlade om Bulans ständiga sparkar på de svaga i samhället. Att det var första steget i en stor plan som skulle få saker och ting att accelerera, det kunde han inte ana.

Einúr Torstínsdottir hade varit vresig hela dagen. Inte nog med att de kalla vindarna aldrig upphörde, Bulan hade hållt inne med tivoliarbetarnas löner för länge. –Pengar är på väg in, var Bulans ursäkt, bara några stötar till. Och så gjorde dom några stötar till, men pengarna kom aldrig. –Administrativa kostnader, skyllde Bulan på. –Många omkostnader, investeringar, sa han en annan gång. Och arbetarna fortsatte med att arbeta.
Visst hade Einúr snackat ihop sig med en argsint Slobodan och en upprörd Hans Koskinen, men de kunde inte förmå sig att sluta. Deras högljudda möten slutade alltid med att dom bestämde vem som nu skulle påminna Bulan om pengarna, aldrig med att dom revolterade. Herregud, med så mycket kosing innestående så vågade dom inte sluta, då skulle dom gå miste om en mindre förmögenhet. Och så höll Bulan sällskapet kvar.
Han hade dock aviserat en förändring. Även en förhårdnad kriminell som Bulan hade viss koll på räkenskaper, och visst visste han att polisen höll koll på honom. Så om dom märkte att han hade fler utgifter än inkomster skulle dom begära hans bokföring direkt, och då skulle dom märka att saker och ting inte stod rätt till. Inte blev det heller bättre av att tivolit gick dåligt ute på Österlen, folk verkade mer intresserade av den s.k. konstrundan än ett mer eller mindre livsfarligt tivoli. Så Bulan satte sig och tänkte. Och så kom han plötsligt att tänka på den samling sinneslöa individer han sett irra planlöst omkring på de lokala orterna.

Lars-Lars och hans crew brukade åka färdtjänst in till Skillinge då och då och promenera i bredd på gångbanorna, något som gjorde att alla fick gå ut i gatan för att undvika gänget. De få som valde att stanna kvar på gångbanan möttes av vassa armbågar i bröstkorgen och loskor i ansiktet, men det var inte många. Lars-Lars var välkänd i Skillinge, de flesta byborna kände och fruktade honom. Här mötte Lars-Lars Bulan för första gången.

-Är det möjligtvis Ni som heter Lars-Lars? undrade Bulan och tittade frågande på Lars-Lars.
-Lauslaus, instämde Lars-Lars.
-Då skulle jag vilja komma med ett förslag, fortsatte Bulan. -Under min tid runtomkring Österlen har jag mången gång kommit över begreppet konstrunda, utan att helt förstå det. Är det en tipsrunda? Är det en markerad orienteringsbana för tyska turister? Men på senare tid har jag förstått att det inte är en bestämd runda alls utan bara en obestämd samling bondefruar som ställer ut stilleben, samt en eller annan förskolelärare. Och detta skulle jag inte vilja kalla konst.
Lars-Lars tittade bak mot Lennart och Lennarth.
-Jag driver ett framgångsrikt tivoli sedan flera år, en naturlig samlingsplats för samhällets finare folk. Vi är ett ambulerande tivoli, vi beger oss dit vi tror att en efterfrågan finns. Detta trodde vi om Österlen. Men ack så fel vi hade! Bulan kramade sin näve så att knogarna vitnade. –Två besökare på tio dar! vrålade han. –Sån dålig siffra har vi aldrig uppnått. Men sen kom den här konstrundan till vår vetskap. Konstrundan tog vår klientel, stal allt det som var vårt.
Lars-Lars stirrade på Bulan.
-Nå, varje modern företagsledare måste kunna anpassa sig efter en ny situation, det förstår jag. Bulan tittade ner i golvet. –Och Gud ska veta att jag har försökt. Igår natt satt jag och funderade på hur vi ska kunna konkurrera ut konstrundan, hur vi ska få folk att gå till mitt tivoli istället för till en dassig papperskommunist till skitkonstnär.
Lars-lars log.
-Och till slut kom allt till mig, fortsatte Bulan. Visionerna! Synerna! Framtiden! Till slut förstod jag hur jag skulle lösa allt! Och där kommer Ni och Ert gäng in. Det är där jag behöver Er hjälp!
Lars-Lars gestikulerade på ett sätt som kunde föranleda att Bulan skulle fortsätta.
-Modellen är amerikansk, och jag kommer självklart att kompensera Er fullt ut, ni ska inte gå lottlösa från detta. Ni kommer även att tjäna en hacka på min företagsamhet.
Lars-Lars ögon glimrade till.
-När jag hade flytt landet och hamnat i Amerika under en olycklig del av mitt liv hamnade jag en gång på en mycket märklig cirkus dit folk vallfärdade. Ännu mer intressant var att cirkusen inte ens hade de exotiska djur som normalt lockar besökare, nej, nej, de hade något ännu bättre!
Lars-Lars började se misstänksam ut.
-Denna cirkus ställde istället ut människor, fortsatte Bulan med en ännu mer upphetsad röst, människor av alla dess slag! Jag minns en som inte var högre än ett kaffebord, jag minns ännu en annan utan varken armar eller ben – han ålade sig fram och tillbaka i sin bur. En annan hade en konstig tofs på huvud och sa konstiga saker! Men saken är, detta drog enorma mängder folk! Kan du tänka dig pengarna ledningen vältrade sig i? De enorma summor denna verksamhet inbringade?
-Mitt i detta kommer ni in i bilden. Bulan blickade på alla i tur och följd. –Och ni kommer att bli rejält belönade. Jag vill starta min egen del av konstrundan, och jag vill ställa ut Er! Planen är redan till viss del satt till verket, denna morgon investerade jag i de redskap som behövs - kättjor, burar etc. Nu är allt upp till Er. Är Ni med mig eller ej!?

Lars-Lars verkade fundera en lång stund. Lennart och Lennarth verkade väldigt upprörde, en skälig reaktion med tanke på att Bulan ville fjättra deras posse och sätta dom i bur till allmänhetens beskådan. Men Lars-Lars verkade fundera.
-Ni kommer att tjäna väldigt gott på det här, spädde Bulan på. -Väldigt gott. Han tittade på Lars-Lars. Och det är inte nödvändigt att vi ställer ut Er eller Er innersta cirkel. Du kan ta några idioter från varsomhelst, någon närliggande särskola, en sjukskriven, vem som! Bara vi får en samling individer som folk vänder bort blicken från!

Lars-Lars kallade nu till sig Lennart och Lennarth och gestikulerade vilt samtidigt som Lennarth skrev något oläsligt på en bit papper. Efter en längre tids rådgivning så räckte dom det till Bulan. Det kunde tydas såhär, jag ger er ett mindre utdrag:

----------------------------

Bertholdt
Synnöve
Bortbytingen
Samson
Starke-Staffan
Nummer 1
Bitter-Butter
Efraim
Flugan
Soul-Sten
Niklas

----------------------------

Bulan tittade på Lars-Lars och skrattade ljudligt. Lennart ryggade tillbaka vi åsynen av hans kolsvarta tandrader. –Du ska veta att detta glädjer mig. Bulan sträckte fram sin hand mot Lars-Lars som inte ens gjorde en ansats till att ta emot den. Han gned dock sin tumme mot sitt pekfinger och långfinger i ett försök att säga att han ville bli betald för det. Lennart fyllde i: -Glöm inte pengarna! Bulan nickade. –Ni kommer att tjäna på det här, det kommer vi alla. Vi ska visa dom vad en konstrunda är. Vi ska bjuda in traktens alla konstkritiker, hemmasnickrare, bögpar, lågstadiefröknar, politiker och konstnärer och ställa dom mot väggen. Dom ska allt få se! vrålade Bulan.

Och så slöts en cirkel. En cirkel av ondska, av avund, av ilska. Inte blev det bättre av att de fann alla namn på listan, inte blev det bättre av att de fjättrade dem alla. Inte blev det bättre av att de bjöd in Österlens konstsällskap för att bedöma denna utställning.

Men detta, mina vänner, får ni läsa om i ett senare kapitel.