Kapitel 15:
Arbetarlyrik och diverse misch-masch av den värsta sorten

Ett annat sällskap värt att vidare nämna är Österlens konstsällskap, denna egendomliga samling personer som ansåg sig vara hörnstenarna i Österlens kulturella liv. Det var sällskapet som utfärdade de officiella flaggorna som konstnärerna fick hänga upp på sina gavlar, det var sällskapet som satt på alla stolar, hade alla mandat. Här hade Siskel varit medlem i fyra dagar innan hans aggressiva beteende förde ut honom ur gruppen, och man ska inte förneka att det irriterade honom något oerhört.

Sällskapets ordförande var Bure, en sextiofemårig hötorgsmålare som glidit genom livet på en räkmacka. Hans pappa hade varit bankdirektör på traktens ledande bank, och i ett försök att blidka pappan och få loss lite sponsorpengar hade sonen fått en framträdande roll i konstsällskapet. Sen hade han stigit i graderna varje gång sällskapet behövde finansiera ett nytt projekt.
Han var egentligen en tämligen sorglig syn. Han var berövad all egentlig makt, den visste alla att Aslan satt på, Bure levde sitt liv i sin lilla bubbla. Fadern hade testamenterat en stor summa pengar till sällskapet mot att de tog hand om Bure och inte spräckte hans välfärdsbubbla, så sällskapet byggde upp en liten låtsasvärld runt honom. Mycket handlade om ”affärsmiddagar” och ”konferenser” på golfbanan, Bure pratade om sina framtidsvisioner (mycket skulle expanderas, kanske kunde även Blekinge räknas in i Österlen?) och hans maskerade låtsasvänner nickade och låtsades anteckna.

Alla visste att det egentligen var Aslan som satt på all makt och auktoritet. Aslan var traktens bluesartist, en nerklädd sjuttioåring vars uttal var fullständigt otydligt. Ingen kunde höra vad Aslan sade, det var en blandning av gutturala ljud och väsningar. Men när han lät så lyssnade man, och alla visste att vad han nu än sa så var det väldigt intelligent och viktigt.
Aslan hade alltid varit med. Han var klädd i en sliten, grå yllekavaj med lappade armbågar, och i kavajfickan fanns ett gammalt munspel. På huvudet bar han en brun gammal hatt och var än han reste bar han sin gamla gitarr med sig, en akustisk stålsträngad gitarr med endast tre strängar kvar. Aslan brukade framföra sina egensinniga tolkningar av bluesen på Kafé Annorlunda med relativt jämna mellanrum, hårda attacker på strängarna blandades med tystnad då bara några enstaka väsningar hördes. Och alla lyssnade intensivt. Folk från trakten samlades runt den förfallna gubben, man kunde höra förväntningen i luften. Skulle man höra någonting denna gången? Och var vad det han sa?
Hursomhelst blev man ändå berörd när man satt där i mörkret. Vetskapen om att någon framförde väldiga sanningar om vårt väsen och allt som rör sig runt det, att någon besatt och förmedlade enorm kunskap kunde få även den starkaste på knän. Under Aslans kvällar kände alla att de befann sig i universums absoluta centrum, man satt bredvid gudarna.

Eber var sällskapets mest kända medlem, en gammal sjöbuse som fann poesin och sedermera blev känd för sin karakteristiska arbetarlyrik:

När jag dricker sprit vill jag leva ett apliv,
Äta soppa ur skon, gå rakt igenom väggen
Och sitta i nysnön som en brinnande buske.

Eber var lika rund som lång och besatt det största skägg en människa någonsin haft. Folk som kände honom beskrev honom som ”den enda människan som verkligen inte skulle ha skadat en myra” och det var nog en träffande beskrivning. Eber tyckte synd om det mesta. Hans eget hus hade inga väggar för att han tyckte synd om alla ensamma rum. ”Varför inte låta dem umgås” sa han och slog ut alla väggarna. Han vägrade att ha växter inomhus – i fängelse, som han brukade säga – och han drack bara vatten och åt bara gräs. Att han hade stora våndor inför det sistnämnda måste jag nog inte säga, men han tyckte i alla fall att det var godare än grus.

I den innersta kretsen satt också Heribertus (Rolf), Siskels ärkefiende men vars förhållande hade drastiskt förändrats. Hans nya projekt var att göra ett verkligen gigantiskt mosaikhuvud av Siskel, varpå Siskel svarade med att påbörja en ordentligt episk historia på ”minst 7000 sidor” med arbetsnamnet Heribertus Frälsaren, Större än Gud. En ordentligt förfalskad livsförteckning, bland annat menade Siskel att Heribertus egentligen var 5000 år och 3 meter, och anledningen till att han var tjock och kort var att han låg trippelvikt i sina kläder. Han hade enligt Siskel uppfunnit det mesta och låg bakom de flesta stora tänkare, bland annat hade han varit Gdansks högra hand.

Ystads Konstsällskap rörde sig i grupp enligt en förutbestämd uppsättning, alltid i samma takt och ordning. Sällskapet gick med pannan i djupa veck, förkastade det mesta men med fina ordelag. ”Misch-masch” var ett begrepp som användes ofta, likaså ”trams”. ”Usch, vilket vedervärdigt misch-masch”, kunde det låta, ”arbetarklass-trams av den värsta sorten”. Och så spottade de samtidigt på konstnären och gick därifrån.

Även om de var högt ansedda var de dåligt omtyckta. Siskel försökte starta sitt eget konstsällskap efter han blivit utesluten ur gruppen men det föll inte väl ut. Att han kallade gruppen ”Siskel” och att den uteslutande handlade om hans egen konst gjorde det inte lättare för det nya sällskapet, som stupade samma dag den föddes.

Sällskapet såg dock på med lite förundrade ögon när Heribertus och Siskel med stora steg närmade sig varandra. Kunde ett sånt här projekt gå i land, skulle det slå väl ut? Eller skulle dessa mäns extrema hållning bara accelerera, skulle saker och ting förvärras?

Men att det skulle gå såhär illa, det kunde ingen ens tänka sig.