Som ett källsprång sköt orden

mina steg ut. Ut i intet famlade

jag med darriga ben. Med blicken

sänkt hissnade jag till och svalde

inför detta svinlande faktum. En 

oförhastad rörelse, en oförtänkt

tanke kunde sätta allt som min

mun i ord fått passera, som hjärtat

tagit fram, ur balans. De fanns ingen

återvändå, ej heller något att för 

mig ångra. Tack gode Gud!