Det är inte de glödande lönnlöven som skrämmer
utan vetskapen om att de snart ska falla
sa du och såg på mig
Jag som flammade så häftigt
att fingrarna redan börjat förkolna

Och så brann den hösten
och jag var naknare än någonsin

Det är inte den kompakta isen över sjön som oroar
utan skräcken för vad som egentligen kommer avtäckas
när den smälter
svarade jag dig
Du som kunde få Bali att kännas som Sydpolen

Och så smalt den vintern
och isen rann svart nerför dina kinder

Det är inte glädjen över ljuset som har störst inverkan
utan rädslan för att det åter ska skymma
viskade du menande i mitt öra om natten
Jag som kastat djupa skuggor efter mig
i flera månader

Och så mörknade den våren
och vi famlade tröstlöst efter varandra

Det är inte de återkommande sommarregnen som väter våra kinder
utan smärtan från den brännande solen
Det visste vi båda medan vi stod där och glödde
Vi hade brännmärken efter varandras händer på axlarna
men våra hjärtan var lika tomma som blickarna

Och så förkolnade den sommaren
och vi med den