Minns hur vi smusslade sprit då vi var små. Fylleslagen som varade veckovis då vi obemärkt nallade skvättar, blandade och drack. Ibland med magnesyl eller vad vi kom åt. Du Kurt var min medberoende broder och min flykthjälp. Tillsammans flydde vi misären så gott vi kunde. Vår gemensamma nämnare var våra alkoholmissbrukande mödrar och de karlar dom levde med.

Åren gick och vi valde egna vägar att hantera det vansinne vi växt upp med. Jag med alkohol och braj. Senare också amfetamin. Jag som alltid varit rädd, blyg och reserverad fick plötsligt färg på tillvaron med kemikalihjälp. Mådde som en prins och vågade allt efter första fixen.

Din väg var snarlik men av någon anledning gick det väldigt snett. Undrar fortfarande vad det var som hände innan dom hittade din kropp på järnvägsspåret under S:t Eriksbron. Du var ute för att slå runt och släppa loss. Jag vet också att du var påtänd. Kanske var det en knarkuppgörelse som gick snett eller en dispyt som föregick en ödesdiger knuff.

Hade några tuffa år med amfetaminet som trogen följeslagare. Flydde in i en relation som ledde till att vi flyttade från vansinnet i Stockholm. Innan dess hade jag förnedrat, ljugit, stulit och bedragit dig. Glömmer aldrig den morgon då jag med din symaskin under armen gick till pantbanken för att finansiera några dagars missbruk, eller aborten mitt missbruk ledde till. Minns också ångesten då verkligheten kom ikapp mig och jag med svansen mellan benen kom tillbaka igen,  Att du orkade.

På vita knogar försökte jag hantera en ny vardag. Med hjälp av vin, några återfall och nya vänner började tillvaron stabilisera sig. Knogarna förblev dock vita av återhållen frustration. På något mirakulöst sätt lyckades vi starta ett familjeprojekt med tre barn och allt det förde med sig. Tillvaron fylldes av krav, måsten och besattheter av alla de slag. Men periodvis även av återfall i drickand och haschrökande.

Det brakade då yngsta dottern var tio år. Jag flydde in i ett nytt förhållande och försökte leva på egen hand. På nytt blev det alkohol som hjälpte mig att överleva. Mer och mer med tiden. Detta öppnade porten till ännu mera braj och även amfetamin. Det som höll mig kvar var omvärldens krav och att jag orkade ha jobbet kvar.

Träffade K. som lät mig vara som jag ville utan krav. Ovanan att bli bemött med en sådan reservationslös kärlek gjorde att det snabbt gick utför och jag hällde i mig allt jag kom över. Det gick överstyr rejält då jag inte längre orkade sköta jobbet. Alternativet jag fick var en öppen behandling.

Detta skulle, visade det sig, bli vändpunkten för mig. Jag hade fått nog av mig själv och mina tafatta försök att hantera livet. Jag hade äntligen kapitulerat. Jag fick hjälp att hitta något som var bättre för mig än mitt egensinne. Något att tro på och att följa. Jag bestämde mig för att ge det en ärlig chans så jag satte igång med att jobba med mig själv och mina själsliga defekter.

Jag försöker idag gottgöra alla jag gjort illa under vägen. Inte minst mig själv. Jag har lärt mig att be och meditera och delar med mig av mina erfarenheter till andra beroende. Vad gäller alkohol och kemikalier är det nolltolerans som gäller. Beslutet gäller bara för idag. I morgon tar jag ett nytt beslut.

Jag vill genom denna berättelse visa min tacksamhet och kanske ge någon annan hopp om att det finns ett bättre sätt att hantera livet. Jag har i dag ett fullvärdigt liv och har ett mående som oftast är bra. De sämsta stunderna idag är oändligt mycket bättre än de var då mitt egensinne fick råda.