Hon hade gått här förut. Förbi det gamla fula trevåningshuset. Då var hon lycklig! Den bruna portdörren stod öppen och det luktade mat. Stentrappan var smutsig och en trasig dockvagn utan hjul låg omkullvällt nedanför trappan. En skolpojke i brun jacka sparkade till vagnen så den for iväg efter gatan.

Varför gjorde det så ont hela tiden. Tårarna brände bakom ögonlocken. Hon höll på att gå på en äldre dam i vit kavaj, med en konsumkasse och röd basker på huvudet. Hallå där, ropade den gamla damen. Förlåt, mumlade hon till och skyndade vidare nerför gatan mot korsningen till Ågatan 23 dit hon var på väg.

För det mesta brukade hon känna sig glad och hoppfull inför nya dagar och årstider. Men inte nu. Allt var outsägligt tungt och dystert. Inte ens de röda tulpanerna i blomsteraffären kunde pigga upp henne för en minut. Telefonsamtalet med Carro i morse, där hon berättade att hon skulle komma och hälsa på henne nästa helg verkade kul.

Hon hade tid på sig så hon bestämde sig för att gå in och ta en kaffe på Bengtsson Bageri som låg så vacker vid ån, ett stenkast från 23an dit hon skulle. Hon hittade ett bord bredvid fönstret, så hon kunde se vattnet flyta förbi och grenarna från de höga träden, med de så smått gulnade löven böja sig ner och försöka flyta med vattnet bort genom staden.

När hon smuttat på det varma kaffet kom tårarna. Hjärtat kändes som det ville brista. Hon fick kämpa, för att inte några högljudda snyfningar, skulle höras ifrån henne. Hon torkade sina ögon med servetten hon fått och slöt ögonen en stund. Svag musik hördes från bageriets kök, en kärleksballad med Monica Zetterlund.
Ja vad hade hon väntat sig! Att livet skulle vara lätt?!