Vaknar.
Drömmarna har
låtit mig vila,
för en gångs skull.
Tanken är glad.

Orken att vilja stiga upp,
att göra sig iordning
och komma iväg,
den finns igen.

Murarna jag byggt upp är tjocka,
tror jag,
de stänger ute
de jobbiga tankarna.
Nu,
nu ska jag minsann klara det!

Självförtroendet ökar,
ju mer klockan blir,
yes NU klarar jag det här.
Men så kommer den...
smällen.
Blicken.
PANG!
Och nerslagen är min mur.
Som om den vore gjord
av enbart papper.
Mjuk och nedbrytbar.
And once again I've fooled myself.

Muren ligger söndersmulad
på det mentala betonggolvet
som envist brukar banka
stora blåmärken på min hjärna.

Blåmärket verkar vara evigt.
Muren är trasig,
liksom tanken.
Ingenting är helt längre.
I'm not fooling myself anymore.