ibland känns det, som att jag vilar under din mage,

och ber dig klättra upp på

under tystnaden bara gå

utan ett ljud

utan en ton

för att väl framme, linda in oss i ett tält, vars regnåskor aldrig når oss

smattret, blåsten, den kättade vinden

och jag sätter mig på knä, endast för att sy igen min mun.

med nakna grepp om nålen

för jag behöver inte säga något mer

än att det här

är just det