Hon var en stolla. Inte många orkade med hennes nycker. Ibland skulle alla klockor vara exakt likadana även det färgade glaset. Ofta sov hon längst på mornarna. Angår det er, sa hon när de försynt förde det på tal.

De blåaste blommorna, menade hon skulle stå på hennes bord. Att arbeta var för tråkmånsar och andra lipsillar. De bryggde hennes kaffe exakt som hon ville. Trots det ansåg hon att det inte var samma smak som hennes favoritkaffe.

Hennes koftor som de stickat. Var ett kapitel av outsagda diskussioner. Alltid hittade hon en felstickad maska. Eller ett ihopsyningsfel. En del vägrade hon sätta på sig för de var i fel färg eller mönster. Knapparna kunde ha fel form!

Ibland tog hon bilen till staden. En av dem fick följa med, för att tanka eller bära hennes kassar. Ibland bjöd hon misslynt på en kaffe med bakelse. Det här ska inte bli någon vana, bara så du vet det!!!! Sa hon barsk till den medföljande.

Ibland parkerade hon bilen vid sjön, satte sig på en sten och rökte en cigarett och tittade tyst ut över vattnet. Nå sa ska du stå där som ett fån eller? Sa hon till den som var med. Sätt dig där borta i skogsdungen. Så, stör mig inte!!!

Ibland kunde de tänka på Sara. Hon som tröttnade och hade packat en väska och tagit bussen till staden för att aldrig höras av igen. Det hände att någon av dem funderade vad de skulle plocka med sig av sina tillhörigheter i sina resväskor.

Det fanns ju inte så mycket att välja på. Men den mjukaste rosa tröjan skulle  nog någon låta slinka med i väskan. Den hon gillade bäst nu, sedan Sara packat med sig den ulliga marinblå med blommöntret på.