Du slog mig blodig och blå.
Med alla dina brutala ord.
Hårt, hårt, hårt.

Och jag önskar att jag hade då,
Modet att vända mig om och gå.

Jag önskar, att jag hade lyssnat på min inre röst.
Jag önskar att jag inte spenderade så mycket tid,
Med att ignorera det skadade och misshandlade hjärta
Som slog, innanför mitt bröst.

Och varje dag, var en evig kamp.
Och så småningom gav jag upp,
Började väl tro på dina fula ord,
Började väl se det som någon sorts "sant".

För du skadade ju mig inte, fysiskt.
Och att jag var så otroligt känslig och tog åt mig av allt.
Var ju mitt problem, det var psykiskt.

Och jag insåg väl inte.
Slutade se, blundade,
Orkade inte vara vittne.

Till min egen långsamma död,
Till min för längesedan slocknade glöd.

Och jag sken en gång i tiden och var lycklig.
(Nu kände hon sig enbart och bara, ynklig.)

Men det var då och jag tog ju mig trots allt ut.
Den oändliga och eviga cirkeln bröts och jag fick ett slut.

Och stegvis, gradvis,
Fann jag mig själv, igen.
Bit, för bit.

Och lite i taget, än idag.
Försöker jag sätta samman,
Mitt forna jag.

Livet är inte lätt, livet är hårt.
Mycket är, alldeles för svårt.

Jag önskar att jag hade, mycket tidigare.
Haft modet, att vända mig om och gå.

Men,
Jag kom bort,
Tillslut, tillsist, gjorde jag med dig,
En nödvändig och livsviktig abort.

Det blir bra, dag för dag.
Och osynliga ärr, blir stegvis,
Alltmer vagt.