Herr Branelli  släckte fönsterlampan i vardagsrummet. De vita skira volangardinerna, vajade sakta av och ann av brisen från stranden, som låg några meter bort. En enveten  nattfjäril trodde att lampan var hans dag. Vilket Herr Branelli irriterade sig på, där han suttit i soffan smuttat på en ozo och bläddrat i sin taxeringskalender.

Han gick ut genom de öppna balkondörrarna, ner till stranden, satte sig på den ditkörda stensoffan och tände en cigarett av märket Dhudörh och såg månens vitgula halva, med dithörande stjärnor. Havet var lugn och sidenblänkande och längre bort mot staden och hamnen såg han fiskebåtarnas vita och blåa skrov.

Han var olycklig, så mycket visste han. Hans semester skulle inte infalla när han hade tänkt sig. Den beställda bilen, skulle bli åtskilliga veckor försenad och inte i exakt den färg han beställt.

Det kom en kvinna släntrande genom sanden. Äldre såg han nu. Det ljusa håret var inte blont utan vitt. Lite för fyllig, enligt hans smak. Va tusan, gjorde hon här! Det var ju ändå privat mark, hans. Hon hade en blå lång klänning med guldbroderier, nått arabiskt antagligen. Han reste på sig och fimpade den halvrökta cigaretten.

När han kom fram till henne, såg han, att hon såg vilsen ut. Han trodde tom att hon gråtit, för sminket runt ögonen hade runnit ut och hon såg rätt förskräcklig ut. Han tittade bistert på henne och hon såg ut att kunna falla omkull, vilken minut som helst.

Han försökte på sitt modersmål, att få henne att förstå, att hon var på hans egendom. Men hon verkade inte begripa någonting! På knagglig engelska bad hon om Ursäkt! och försökte fråga, hur hon skulle ta sig till hotellet i staden.

Jesus Maria, tänkte han. Ännu en av turisterna som villat iväg och inte hittat hotellet! Han fick henne att sätta sig på stensoffan, gick in efter ett glas ozo och lite vatten. Han kunde inte låta bli att tycka synd om henne, det var nått med hennes ögon som han fastnade för.

HåHåJaja inte ens hemma fick man någon lugn och ro.......