Jag vet att slaget är förlorat. Jag kan lika gärna kapitulera.
Din blick, arg under lugg. Sårad och hård.
Jag vet att jag egentligen är den tuffa av oss. Den trygga. Den som har mest rätt.
Ett litet gräl, började som en struntsak. Nu uppförstorat till oanade proportioner.
Ditt ansikte som gjutet i sten. Stenansikte, hårt, slutet, som en mask. Inte visa något. Inga känslor finns här under. Glöm det.

Äter under tystnad. Tuggar, sväljer. Du bara bläddrar i din tidning. Så intressant.
Jag, tyst och sammanbiten.
Du tar ut tallrikarna, slamrar i köket, diskar utan ett ord. Martyr.
Du får mig att känna mig överflödig, icke önskvärd, tack men nej tack. Jag går in i badrummet och stannar där så länge det går utan att det blir löjligt. Studerar handdukshängaren och toalettpappershållaren.
Kommer ut igen. Du ligger nu utbredd i soffan, demonstrativt. Här finns ingen plats över för dig. Slå hårdast så hamnar du inte i underläge.

Jag tittar länge på dig, sorgset nu. Är detta den man jag valt att leva ihop med? Sur som ett barn.
Du stirrar bara intensivt in i tv:n. Jag vet att du inte tittar. Inte hör vad dom säger. Du är bara så uppslukad i att vara arg. Sur. Den stolta, tigande.
Jag hör min röst säga godnatt. Den är liten och bryts mitt itu. Jag viskar fram det. Det ekar i rummet. Jag kan skära genom tystnaden som följer.

Kuddens mjukhet tröstar mig. Jag sveper in mig i duntäcket. Tätare, varmare. Som i mammas mage. Med tårarna brännande innanför mina ögonlock och gråten som en stor klump i halsen somnar jag slutligen. En orolig rastlös sömn.
Vaknar plötsligt till, yr och sömndrucken. Du ligger där intill mig, stel, tyst. Jag kryper försiktigt närmare, lägger armen om dig. Väntar.
Och så. En kittling över min arm. Din hand rör sig över min hud. Tröstar. Vill bli förlåten. Förlåter.
Dina kinder är våta, du gråtet ljudlöst med slutna ögon. Jag kysser dom. Jag kysser dig. Vi kysser varandra. Allt är upplöst.

Det är vi igen.