sitter med ansiktet begravet i mina händer
suckar tyst för mig själv
och tårarna rinner

men jag säger ingenting
för jag känner mig så fånig
så dålig

du sitter där
vid en skärm
flera mil bort

några knapptryck på mina tangenter
och du får läsa
precis vad jag säger

men i natt så kan jag inte
jag vet inte varför
orden vill inte ut

är jag rädd?
är jag orolig?

jag vet inte
jag vet bara
att jag vill säga dig så mycket
men det tar stopp

känner mig nog lite osynlig
som ett sandkorn i en öken

det finns så många
varför skulle jag lyckas
varför skulle du välja mig
bland så många

mina tankar är så dumma
de är dem alltid
när de handlar om mig själv

en röst i skallen
som bara vill trycka ner mig
ännu djupare i mitt svarta hål

men du finns där uppe
som en strålande stjärna

och jag vill säga dig så mycket
tänk om du bara visste

men du vet nog

ingenting alls

och jag

saknar dig