I mangroveskogens djungel vandrade jag, Med mitt hår utslaget och barfota. Vinden var helt stilla och värmen outhärdlig. Detta var min tillflyktsort, här gömde jag mig. Ingen skulle hitta mig!

I träden fanns apor med sina röda ansikten. Bladen de tröttnat äta på, singlade ner som snöflingor till, de hungrande djuren på marken.  De varnade för mig som fara, trots att mina försiktiga steg knappt hördes.

Grå lera och trädens bara rötter, gjorde det svårt att ta sig fram. Jag gick längre in i den ogästvänliga skogen. Dimman och regnet skulle snart komma, då stället knappt gjorde, att någon levande, skulle kunna vistas här. Men jag skulle stå ut, stanna kvar, Kanske jag skulle möta den farligaste innevånaren av alla härinne. Berättelserna om hur farliga de var skrämde mig inte längre. Att jag fanns här var nog något alla, tyckte verkade vara vansinne. Och så kanske det var! 

Tröttheten gjorde mig glömsk och ensamhet fanns inte någonstans. Även här fanns en mångfald av varelser, vars hemvist jag inkräktade på. Jag behövde ensamhet, behövde den mer än mitt liv.  

Allt som inträffat i mitt liv hade fått mig att bestämma mig för resan hit. Träden och dess tigrar den ensliga platsen gav mig hopp om ensamhet från människor. De som svikit mig i allt! 

Kanske hoppades jag innerst inne, att i framtiden kunna se på stjärnornas vandring över himlen, en höstkväll igen, på berget i min hemstad och andas den svala höga luften. Men jag tror inte det. Allt var annorlunda nu!