därför att mor försökte lära mig att äta på ett nyttobaserat vis
och därmed omvandla behov till tvång när lust hade drivit mig åt fel håll
därför att alla kåldolmar vitkål brockoli,
ångkokade och sladdriga
täppte till halsen för evig tid för den sladdriga åkomman tvång
så kommer jag aldrig att kunna äta brockoli
och därmed kommer jag aldrig bli färdig med dess inflytande
över min kropps kemiska sammansättning

därför att mitt liv saknar röd tråd
och därmed är virrigt och förvirrat,
utan känsla för varese stilistisk eller
dramaturgisk precision,
det enda som tycks driva det framåt verkar vara
den envisa tendensen min kropp har
att följa med i jordens dubbla cirkulära rörelser
och ovilja att driva sin egen berättelse mot sitt cresendo,
och det påföljande slutet

därför att älven tycks följa samma väg
år efter år
dag efter dag
droppe efter droppe
utan att någonsin stanna av för att begrunda det storslagna
i själva den volym av vatten som vid något tillfälle utgjort dess kropp
men ändå fortsätter att rinna med ständigt skiftande molekulär sammansättning
som om den hela tiden varit den samma
som om älvdalen varit stabil och gjuten ur Guds hand
som om flödet vore det samma som platsen på vilken man kan peka
och ålägga den sitt namn
kommer flödet i denna text aldrig att sluta,
aldrig att ha inletts och alltid vara konstant i sin inkonsekvens

därför att den mängd muskelkraft och kinetiska energi
som tas i anspråk för att frambringa de tecknen som utgör denna text
ändå i termer av energi per tidsenhet skulle kunna uppräthållas
av en brockoli om dagen,

även om detta förefaller högst osannolikt

därför att jag aldrig kunnat trycka ut någonting meningsfullt
i något annat än texten,
därför att den här texten är den enda jag skrivit
allt jag skrivit,
därför att tanken vrider sig runt sin egen axel
och behöver något sätt att hålla sin balans
utan att hänfalla åt trivia och vardag,

därför att det är för kallt för att leva på utsidan