1
på dagen blir luften specifik
med ljus som förnekar skillnaden
bilder som gnuggisar
eller hennatatueringar
för att markera sin obetydlighet

2
metallfloden växer med ljusstyrkan
trycker ned hjulspåren djupare igen

i vågor kommer de
som en anstormande arme från medeltiden
men i pansarrustning och kemisk krigföring
ljud som av undergång
som etsats fast i väggarna och murats in i marken
lagt sig som ett lock över alla öron det kommit åt

3
fåglar flyger aldrig i tysthet
bilar rullar inte
gatorna dansar inte långsamt
asfalten är inte mjuk
som i en hoppborg
fåglarna lyfter

bilarna gatorna asfalten
solen värmer inte rötterna
som letar sig genom den tjocka oljan
oljan som rinner längs kindben
ur svetten som saltet utvinns av
saltet som binder vattnet
så att vattnet inte lägger sig
i flodens vågor som måste fredas
från kol vatten mineraler tankar drömmar
den lilla floden som mynnar ut i ringfloden
som innesluter
och håller borta

att det sitter en liten pojke i refugen
och räknar bilarna
han tycker det är roligt
med deras färger

4
flickan med de svarta flätorna stannar
kastar en glödande ciggarett på gatan framför sig
tittar med öppen mun
när den gröna volvon
kör över ciggaretten som försvinner in
i mönstret

hon lyfter kameran hon hittat

5
damen i den röda jackan har hittat hem
hon är motsatsen
det som bekräftar

när bilarna börjar rinna
genom gatorna
och fötterna stampa
dansar hon med sin hjärna

6
huset är en fraktal
tegelstenar likadana tegelstenar
väggar likadana väggar
lägenheter likadana lägenheter
hus likadana hus

drömmar likadana drömmar

7
under asfalten ligger jord
ingen mer stelnad olja
ingen oas
ett medium för liv
som försöker leva
men trampas ned av oljan och tjäran
som raffinerats
i ett medium för liv
som försöker leva

8
någons son sitter i refugen
och luktar som hastighet

som räknar röda vita rosa
blodkroppar stålkroppar kroppsstål

den röda porcen skvätter brunt vatten
på hans redan bruna kläder

9
solen slår mot stelnad sand
härdar den ytterligare
som om en dag gör skillnad
någon kisar i skenet av skyltdockan
som storögd ser dagen rulla upp
kastar tillbaka ljuset mot solen
som om det var ett bevis för liv

10
skyltdockans systrar:

de lyfter sina huvuden
inte av stolthet
inte av styrka
de är inte sig själva
själva är de inte så platta
konkava
som ytan mellan stolparna
som de stödjer sig på
de lyfter sina huvuden
blickar
stoltserar
med sina platta kroppar

för ingen kan ändå undvika
deras vassa spetskompetens