jag kan inte säga
vad jag egentligen skulle vilja säga
av rädsla för vilka öron
som skulle kunna höra orden
eller vilka ögon som skulle uppfatta
meningen jag lagt där bakom dem

hur jag än försöker närma mig problemet
bakifrån eller underifrån
så går det inte att tränga igenom
den där muren av det outalade
som inte får bryta genom till uttaladhet
och det finns egentligen inget
eller ingen som kan hjälpa mig genom den

jag önskar att det fanns någon
som kunde hjälpa mig genom, ut, runt saker
men jag har ingen som kan lasta sina problem på mig,
ingen med vilken bördan kan delas
som jag kan möta på stan och ta en kopp kaffe med
och berätta om till synes olösliga problem
och småsaker som bara behöver komma ut,
därför att de är oformliga så länge
de ligger och maler i bröstkorgen,
det går inte att bestämma deras egentliga storlek längre,

besattheten frodas
och jag börjar älta sådant som verkligen hänt,
bara för att det är så lite saker som händer,
jag vill ha fester att gå till,
folk att supa under bordet,
folk som vill ha mig med,
som vill bli fulla och diskutera saker
som man bara kan diskutera på allvar när man är riktigt berusad.