Jag tittar ut över det kalla vita landskapet.
Det är vinter och det är kallt.
Snöflingorna yr i luften och försöker hitta ställen att bosätta sig på.
Det är mer snö i år än det brukar vara.
Det säger alla.
Själv vet jag inte så noga.
Jag bor inte i det snötäckta längre.
Men jag nickar ändå instämmande åt kommentarerna om snön.
För det är så man gör.

Sommaren känns långt borta.
Sommaren och värmen.
Det är kyliga vindar som blåser i byn som var mitt sommarland en gång i tiden.
Vindar som får blodet att frysa till is.

Det har gått ett år nu.
Lite mer än så till och med.
Och kanske trodde jag att det skulle råda lugn nu.
Att de döda skulle få sin vila.
Men vad naiv jag var.
Lugnet dog med henne.
Nu är det krig och hat som råder.
Som förenar och som splittrar.

Det har bildats två sidor.
Och du måste välja.
De goda eller de onda.
För det är alltid så.
Svart eller vitt.

Jag vänder mig om och tittar på den gamle mannen som sitter vid fönstret.
Han ser så ensam ut.
Och gammal.
Och liten.
Han som alltid har varit stor och mäktig.
Som barn var vi alla rädda för honom.
Nu får jag ont i hjärtat när jag tittar på honom.
Där han sitter och skalar en banan och delar den i två.
Han ser så vilsen ut då han inser att ingen längre vill ha den andra halvan av bananen.
Den som han alltid gav till henne.

Det är sådär tyst ute.
Sådär tyst som jag egentligen brukar gilla att det är.
När snön knarrar under sulorna.
Norrskenet dansar på himlen ovanför.
Och kastar läskiga skuggor längs vägen.

Men det var då.
Det var då på den tiden då saker var enkelt.
Och alla älskade alla.
Nu är det krig i mitt sommarland.
I min barndomsvärld.
Och allt det vackra har dött med höstvindarna.

Efterspelet kan man kalla det så.
Det blir alltid ett efterspel efter det att någon har dött.
När sorgen bedarrat.
Så kommer den mänskliga naturen till sin rätt.
Och plötsligt handlar allt bara om vad som är ditt och mitt.
Inget är vårt längre.

Alla är misstänksamma.
Ingen litar på någon.
Och medan det knapras på knäck och julkakor.
Utspelas det intrigerande falskspel över allas huvuden.
Leenden och skratt kommer plötsligt med en bitter eftersmak.

Jag rymmer undan.
Som jag gjorde som barn.
När jag ville tänka själv.
Vila i min egen fantasi.
Och drömma mig bort.

Om jularna brukade jag smyga upp på vinden.
Hos mormor och morfar.
Stannade där ensam en stund.
Och njöt av att höra sorlet där nedanför.
Glada röster som jag var en del av.
Bara inte just då.
När jag hade min egen stund.

Sen smög jag ner igen.
Snodde några kakor som man bara skulle få äta efter julmiddagen.
Lekte med mina kusiner.
Klämde på paket och inväntade tomten.

Men nu är de dagarna förbi.
Hon är borta.
Vinden är avstängd.
Ingen firar jul tillsammans längre.
Och ingen behöver en tomte som ger.
För nu vill alla ta i stället.

Och jag.
Ja, jag vill inte smyga ner från mitt gömställe på vinden längre.
För det finns ingenting att återvända till.
Ingenting jag vill vara en del av i alla fall.

Det absurda med att ta farväl av någon man förlorar.
Det är att saker och ting inte på något sätt tar slut då.
Det har bara börjat.
Helvetet har precis bara börjat.