Jag hör varje andetag.
Mina egna andetag som omärktbart håller på att stanna upp för att inget ska störa stillheten.
För att inget ska vara mellan mig och honnom.

Jag borde inte tänka.
Bara låta det flyta.
Bli som det blir.

Istället tänker min hjärna som aldrig förr.
Tankar och kännslor går på högvarv.
Det finns så mycket jag vill.
Så mycket jag inte vågar.

Men allt känns så perfekt ändå just nu.
Så lungt.
Så fridullt.

Vill sluta ögonen och njuta.
Vore det för uppenbart?